Söder om den danska ön Bornholm och inte långt från den svenska sydkusten håller det ryska fartyget Adakemik Cherskiy just nu på med att avsluta jobbet med Nord Stream 2. Gasledningen löper hela vägen från ryska Vyborg till tyska Greifswald.
Nord Stream 2 är till 94 procent klar. Helt färdig väntas ledningen vara i september 2021. Utnyttjad till sin fulla kapacitet kommer ledningen genom Östersjön transportera 55 miljarder kubikmeter gas. Det är lite mer än hälften av Tysklands årliga gaskonsumtion.
Bygget har varit kritiserat från början. Inte minst från svenskt håll. Nord Stream 2 rundar de befintliga ryska gasledningarna som löper genom Ukraina och Polen. Genom att gå raka vägen till den stora tyska marknaden försvinner avgifterna dessa länder kan dra in. Maktförhållandet förskjuts till rysk fördel.
Försöken att hindra bygget har gått sådär. I EU är det bara Österrike och Tyskland som är för bygget. En majoritet i Europaparlamentet är emot. Trots att såväl Trump som nytillträdde Biden gjort vad de kunnat för att utöva påtryckningar genom sanktioner har arbetet fortsatt. För två år sedan försenades arbetet något då det schweiziska bolaget, Allseas, drog sig ur arbetet på grund av det amerikanska sanktionshotet.
För hela Östersjöregionen är det här en säkerhetspolitisk huvudvärk. Rörledningen motiverar en konstant rysk marin närvaro invid svenska, baltiska, finska och polska farvatten. För Ryssland är gasexporten en utrikespolitisk hävstång under överskådlig tid gentemot hela Europa. En hävstång som tyskarna villigt gett dem på bekostnad av sina europeiska grannstater.
Nord Stream 2 garanterar att Tyskland görs till en långsiktigt beskedlig samarbetspartner för Ryssland. Och så länge Tyskland har den ledande rollen i EU kommer unionen aldrig på riktigt kunna ryta ifrån gentemot Ryssland.
Det märks redan på tysk, och därmed EU:s, utrikespolitik. Man kritiserar pliktskyldigt landet för de systematiska övergreppen på oppositionen eller invasionen av Ukraina. Men Putin kan vara lugn. Så länge han har Europas största ekonomi i sin ficka behöver han inte på allvar oroa sig för några riktigt skarpa ekonomiska åtgärder.
De personliga, historiska och ekonomiska banden är alltför starka för tyskarna för att på allvar göra något. Den tidigare socialdemokratiska premiärministern, Gerhard Schröder, sitter i styrelsen för det bolag som bygger gasledningen. Trots att företaget är baserat i Schweiz ägs det till hundra procent av det statliga ryska olje- och gasbolaget Gazprom.
En viktig orsak till Tysklands ovilja att stoppa bygget är, förutom tyska politikers flathet gentemot Ryssland, den felinriktade miljöpolitiken. Energiwende, som det kallas, inleddes samtidigt som bygget av Nord Stream 2. Avsikten är att fram tills 2022 stänga samtliga kärnkraftsreaktorer och till 2038 stänga samtliga kolkraftverk.
Strävan efter renare energi är inte bara ett miljömässigt imperativ. Det är en säkerhetspolitisk fråga. De största olje- och gasfyndigheterna finns inte sällan på auktoritära eller direkt totalitära staters mark. På samma sätt som västerländska demokratier, däribland Sverige, fjäskar för Saudiarabien har tyskarna lagt sig platt för Ryssland. Samma land som förgiftar oppositionsledare och godtyckligt fängslar demonstranter.
Likt nedstängningen av kärnreaktorer i Sverige har konsekvensen av Energiwende blivit motsatta till vad som avsågs. I stället för mindre beroende av fossila energikällor har vi blivit mer beroende av dem. Strävan efter att ersätta Tysklands kol- och gasförbränning med vind, vatten och solkraft gjorde landet helt beroende av den nuvarande – och framtida – gashandeln med Ryssland. Så går det när miljöidealism möter politikerns maktrealism.
