Den senaste tiden har det ryska militära trycket mot Ukraina skruvats upp till max. Moskva står beredda att anfalla grannlandet – ett av Europas största – med cirka 190 000 man, raketer och flyg. Inte minst genom det totala övertaget i luftstridskrafter skulle det rent militärt innebära en ganska snabb rysk seger.
Priset skulle dock bli ohyggligt. Tiotusentals döda soldater och civila. Amnesty International talar om miljontals flyktingar på vägarna. Det är scener många unga européer inte kan föreställa sig. Få verkar också kunna ta in de mer långsiktiga psykologiska, politiska och ekonomiska effekterna av en sådan utveckling. Polen, som redan hyser en miljon ukrainare, skulle bli det primära mottagarlandet för flyktingar men övriga EU skulle behöva visa en betydande solidaritet vid en så akut kris i närområdet.
En fullskalig invasion av Ukraina skulle slunga tillbaka Europa till kalla kriget, med höjd beredskap, kapprustning och spänning mellan kärnvapenmakterna. Kraftiga sanktioner mot Ryssland har aviserats för att avskräcka ett anfall. Det är helt riktigt.
Men vi bör även förstå att sådana sanktioner även kostar för väst och räkna med ryska motåtgärder som svar på dem. Trots Rysslands relativa ekonomiska litenhet har Europa byggt in sig i ett beroende av strategiska ryska produkter. Det gäller inte minst naturgasen, som i många länder på kontinenten är det vanligaste bränslet för hushållens uppvärmning och matlagning.
De baltiska länderna, Bulgarien och Slovakien är nästan helt beroende av rysk gas. Men naturgas används även i viktiga industrier runt om i Europa. Exempelvis Finland får nästan all sin industrigas från den ryska grannen. Även Tyskland befinner sig i ett starkt beroendeförhållande av rysk gas. Både Ryssland och Ukraina är dessutom stora livsmedelsexportörer, inte minst av vete, och en störning där kan leda till höjda priser på basvaror och därmed högre inflation. Även oljepriset kan eventuellt påverkas. Den ryska oljan är dock lättare att ersätta.
Till detta ska läggas risken för ryska cyberattacker. Nätsäkerhetsexperten Mattias Wåhlén, med långvarig bakgrund på Försvarets radioanstalt, varnar i SvD (17/2) för att vitala delar av svensk infrastruktur kan slås ut av ryska hackare.
Den moraliska skulden för den uppkomna situationen ligger naturligtvis på Kreml. Men den strategiska skulden delas av västvärlden. För det har blivit något av en sjuka i väst att blanda samma hur man vill att världen ska se ut med hur den faktiskt fungerar. Det ryska hotet har länge underskattats för att man inte velat ta in hur president Putin och hans närmaste resonerar. Olika klyschor som att maktsfärstänkande hör hemma på 1800-talet har fått ersätta en realistisk säkerhetspolitisk analys.
Ryssland är i praktiken en diktatur med imperieambitioner som redan tagit sig friheten att invadera delar av sina grannländer. Man kan fördöma det, men det ändrar väldigt lite. Kreml anser att de behöver ha politisk kontroll över centrala forna Sovjetrepubliker som Belarus, Ukraina och Kazakstan. Dels för att upprätthålla sitt eget auktoritära system, dels för att de betraktar NATO och EU som konkurrerande maktsfärer. Om Kreml utgår från ett sådant i grunden antiliberalt synsätt så måste väst ha en strategi för hur man ska bemöta det. Önsketänkande och fördömanden kan inte tillåtas ersätta analys och motståndsförmåga.
Idealismen har även tidvis dominerat USA på senare år. Att NATO, efter påtryckningar från Bush-administrationen, lovade Ukraina och Georgien medlemskap i försvarsalliansen 2008 utan att kunna infria det i praktiken får anses vara ett uttryck för sådant önsketänkande. Man borde insett att ett sådant löfte enbart var möjligt om man också var beredd att ta en allvarlig konflikt med Ryssland och stötta Ukraina fullt ut militärt. Det är dock inte alls givet att det varit klokt. Resultatet hade mycket väl kunnat skynda på en rysk aggression eller i värsta fall ett stormaktskrig.
En diplomatisk uppgörelse som givit Ukraina möjlighet att integreras ekonomiskt västerut, men inte militärt, hade troligen varit en mer realistisk lösning. Sådant fördöms slentrianmässigt som ”undfallenhet”, men det bygger ofta på en ytlig förståelse av internationell politik. I en värld utan internationell polismakt är hänsynstaganden till makt inte ett val utan en nödvändighet.
Det är snarare undfallenhet att hålla sig med fina värderingar och samtidigt försumma den egna försvarsförmågan, inklusive ett strategiskt-ekonomiskt oberoende gentemot auktoritära stater, så att man inte kan stå upp för sina intressen och värderingar Det är tyvärr just det som Europas demokratier i allt för stor utsträckning ägnat sig åt.
Europa har också bekvämt förlitat sig på att USA ska ställa resurser och manskap till vårt förfogande. Men med ett växande Kina som på allvar utmanar USA på den globala arenan kommer USA inte ha råd att dra hästlasset för Europa.
Donald Trump var den förste presidenten under efterkrigstiden som öppet talade om att Europa måste ta ansvar för sitt eget försvar. Men han var knappast den siste. Även här måste Europa sluta önsketänka och inse att man inte kan förlita sig på god vilja. Ukrainakrisen har förhoppningsvis väckt Europa ur sin slummer. Principer är inte värda mycket om de inte kan backas upp. Det är hög tid att skaffa sig kraft bakom orden.
