Vi hade ätit frukost bestående av kakor, kola och knäck, som sig bör en julaftonsmorgon. Ljusen i granen brann fortfarande och ute började det ljusna. Ett ensamt paket låg under granen, som en försmak. Det var, lämpligt nog, ”Granen”, alltså H.C Andersens julsaga, med illustrationer av Svend Otto S. Barnen kröp upp i soffan och så läste jag om den lilla granen som avskydde att vara liten, som inget hellre ville än att bli stor. Det kändes som att hjärtat skulle brista, där jag satt med ”smågranarna” runt mig, barnen som vill växa och bli stora, som alla barn vill.
Ingen har skrivit sagor som Hans Christian Andersen (1805-1875). Varenda en är ett mästerverk i sin egen rätt. Kejsarens nya kläder, inspirerad av en spansk medeltida förlaga, säger mer om vår samtid, och kanske om varje samtid, än någon politisk satir kan göra. Prinsessan på ärten handlar inte, som jag trodde när jag var liten, om att vara så självupptaget överkänslig att man bara inte står ut med minsta lilla obehag. Snarare är sensmoralen att en ädel natur plågas av det fula, falska, illasinnade och hårdhjärtade, även i mycket små mängder.
Dummerjöns, det var han som struntade fullständigt i vad folk tyckte om honom. Han skojar så mycket han vill, och tappar inte målföret, och så vinner han prinsessans hjärta. För riktiga prinsessor (alltså kvinnor med verklig förfining) avskyr allt som är uppblåst, ängsligt och fisförnämt. Jag misstänker att Den fula ankungen är den allra mest kända, i alla fall i Sverige, med sitt enkla budskap om att det som ska bli stort och starkt och vackert, ofta uppfattas som avvikande och därför frånstötande av den alldagliga massan (ankorna).
Man kan fortsätta och fortsätta, för H. C. Andersen skrev 200 sagor. Flickan med svavelstickorna kan röra den mest hårdhjärtade till tårar, det vill man ju tro i alla fall. Jag vet inte hur många jag har läst, men aldrig hade jag läst ”Granen”:
Den stod på en ljus och luftig plats i skogen. Den fick allt den behövde för att sakta växa sig stor och vacker. Solen påminde den om lyckan i att ha alla förutsättningar. Men den lilla granen bara fnös, allt den ville var att bli större. Den blev arg och kränkt när barnen som plockat smultron slog sig ner bredvid den och utbrast ”nej men titta vilken söt liten gran”. Den drömde om att bli ett jätteträd, att kunna se ut över världen. Varje år fälldes några av de största träden och granen frågade storkarna om de visste vart träden tog vägen. Jodå, de blev till skeppsmaster. Åh, det vore nånting det, tänk att få segla på havet. Fast vad var havet egentligen? Lite för svårt att förklara, sa storken och gick därifrån.
Eller tänk att få bli julgran! Småfåglarna visste att berätta om den prakt som väntade i staden för de träd som valdes ut. Vinden kysste den lilla granen och försökte ingjuta mod och tacksamhet. Allt var ju så bra. Skogen så vacker, fåglarnas sång så skön. Men granen hörde inte på utan darrade av frustration över att vara så liten och obetydlig.
Med tiden blev den vad den alltid varit på väg att bli: stor och tät och fin. Den hade ju växt på den allra bästa platsen i skogen – och det blev bestämt att den skulle huggas och säljas som julgran. Spänningen var olidlig. Men att bli nedhuggen gjorde ont. Och det var hemskt att skiljas från sina rötter och från sin växtplats. Men säkert väntade en härlighet, bara granen kom till staden. Väl där blev den snabbt såld, och installerad i en vacker sal. Allt var nytt och konstigt. Men nu skulle den snart klädas i härlighet. Kanske skulle kamraterna från skogen komma och missunnsamt beskåda granen. Vad skulle hända sedan? Det var omöjligt att veta, men det måste vara något ännu härligare, för annars skulle ju betjänterna och pigorna inte göra sig sådant besvär med allt pynt, eller hur?
Granen smyckades med leksaker och läckerheter. Över hundra ljus tändes och granen darrade av upphetsning och skräck. Den darrade så att den blev svedd av en låga, och vågade sedan inte darra mer. Åh, nu skulle det nog snart bli underbart, när de fina människorna kom in och såg prakten.
Dörrarna slogs upp och barnen tystnade ett ögonblick innan jubel bröt ut. De tog varann i hand och dansade en liten stund, innan hela skocken kastade sig framåt och plundrade granen på allt det vackra och goda. Ljusen släcktes och på bara några minuter – så kändes det – var allt det makalösa över. Snart gick människorna och ljuset släcktes, och hela natten stod granen naken, ensam och förbryllad.
Nå, gryningen randades och nu skulle det väl snart hända fantastiska saker, tänkte granen. Men inget hände. I flera dagar stod granen ensam i den stora salen. Som den saknade skogen, och träden och fåglarna och vinden. Stjärnorna! När något äntligen hände var det betjänterna som kom och släpade upp den på vinden. Det var en miserabel tillvaro, mörkt och dammigt. Med bitterhet tänkte granen på den där kvällen när den glittrat och strålat som ingen gran någonsin glittrat och strålat. Så underbart det hade varit. Mössen kom och glodde på den gulnande granen, och granen berättade om allt det förunderliga den varit med om. Mössen lyssnade andäktigt. Men sedan kom några råttor och sa att granen ljög och att mössen inte skulle lyssna på granens rövarhistorier. Sedan hände inget mer. Inte förrän våren kom och granen nu drogs ner för trappan och ut på gården, där den höggs till ved. Åh, den som ändå fått stanna kvar på vinden... Innan granen kastades in i kaminen hann den tänka ”Förbi, förbi! Om jag bara hade glatt mig när jag kunde. Nu är allt förbi”.
Går inte hjärtat i tusen bitar, så säg? Förbi, förbi... Granen berättar om människans förbannelse: om att först längta framåt, framåt, framåt, sträva uppåt, uppåt, uppåt, för att snabbt nå platån och sedan baklänges tvingas gå ner för livets backe och för varje steg längta tillbaka till allt det som varit, där även det som nyss framstod som beklagligt ändå tycks en bättre än det som sedan följde.
Därför måste man njuta av varje sekund! Är det sensmoralen? Att verkligen leva i nuet? Det tror jag inte. Kravet på att njuta av nuet är ytterligare ett ok den moderna människan lägger på sig själv, och som oftare accentuerar tomheten och ytligheten.
Nej, budskapet är inte att granen borde ha njutit mer, och att om man bara njuter av hela äventyret så kan man dö utan ånger. H. C Andersen berättar om rötter, om tillhörighet och om en växtplats, om att var nöjd med att växa, nöjd med det givna, med att få stå i solen, dricka vatten ur jorden och få röra grenarna i vinden. Det är bättre för en gran än att glida fram på havet, för alltid fastsurrad och utan växtkraft.
Jag tänker på den där platsen i skogen som kulturen, historien, språket och litteraturen, jag tänker på familjen och släkten, på den mylla där rötter kan sprida ut sig och suga näring. Vi människor är träd, med rötter. Varför förstår vi inte det? I stället behandlas vi som skruvar och muttrar i ett samhälleligt maskineri: Att finna sin plats är att skruvas fast i maskinen, att bli en del av produktionen, att röra sig tillsammans med andra, att bidra till BNP.
Barnen ska från tidig ålder få pedagogisk underhållning och rätt värdegrund, men inga rötter. De vet inget om den svenska regentlängden, saknar känsla för sammanhang. De lever i skräck- och Fantasy-världar som gör vardagen outsägligt grå. De passiviseras framför skärmar av olika storlekar och lär sig att anknyta till jämnåriga snarare än till vuxna. Fler har sett Paw Patrol och Angry Bird än läst Elsa Beskows underbara bilderböcker.
Tidigt, tidigt lär sig de unga att jämföra sig med de allra vackraste och de allra mest framgångsrika. Hjärtats längtan blir som granens, att flyga högt och beundras av miljoner. De lär sig att man ska skilja på sex och på kärlek. Inga rötter, bara glitter och njutning, fast man blir svedd på grenarna och inte vågar darra längre. När glittret är slut hamnar man först i en mörk sal och kastas sedan upp på vinden där bara mössen stirrar på en. Och sedan ”Förbi, förbi”.
När du mätt och däst av julmat och tung i huvudet av alla snapsarna äntligen stänger av Netflix, ta då fram ”Granen”. Läs – eller lyssna på den fina uppläsningen på Sveriges radio. Begrunda för en stund om ett annat slags liv är möjligt, ett annat än det vi ständigt intalas att tro är det enda.
