Den 19 april presenterade regeringen sin vårbudget. Finansministern gick den traditionella promenaden från Finansdepartementet till riksdagen. Men i stället för att riksdagen snabbt röstar igenom budgeten så väntar en omgång av kattrakande.
Regeringens budget har blivit en inlaga bland flera när riksdagen ska processa fram en ny vårbudget.
Hur kom vi hit?
Allt började efter valet 2010. Initialt framstod valet som en stor seger för Moderaterna. Alliansen hade förvisso förlorat sin majoritet och Sverigedemokraterna hade gjort sitt inträde i riksdagen. Men Finansminister Borg deklarerade att starka budgetregler skulle sätta stopp för oppositionens möjlighet att ändra i regeringens budget.
Det dröjde bara några veckor innan illusionen sprack.
Det började med en besparingspost om 670 miljoner kronor i den rödgröna oppositionens budget under titeln ”Neddragningar i Regeringskansliet.” Sverigedemokraterna ställde sig snabbt bakom förslaget. Regeringen Reinfeldt var rasande. Hämnden blev att besparingen uppnåddes genom att stänga ambassader i tredje världen där Socialdemokraterna hade haft ett historiskt engagemang.
LÄS MER: Svenska mataffärer driver upp inflationen
Hösten 2010 borde blivit en lärdom för alla partier. En regering behöver stöd i riksdagen för sin ekonomiska politik.
Men i stället har de etablerade partierna i tolv års tid försökt upphäva demokratins tyngdlag. Det har varit Decemberöverenskommelse och Januariavtal. Men det har inte fungerat. Folkviljan kan inte avtalas bort.
Under pandemin och Ukrainakriget har maktförskjutningen från regeringen till riksdagen accentuerat. Gång på gång har den ekonomiska politiken utformats i kohandel i Finansutskottet i riksdagen.
Moderaternas Elisabeth Svantesson och Vänsterpartiets Ulla Andersson har varit skickliga i att hitta minsta gemensamma nämnare mellan sina två partier. Ingångsavdraget stoppades. Friåret slopades. Välfärden fick extra resurser.
Vilken slutsats ska man dra av de senaste tolv åren av ständiga nederlag för regeringsmakten?
Min uppfattning är tydlig: så här kan vi inte ha det.
LÄS MER: Så bryter vi den svenska massarbetslösheten
Regeringens budgetproposition kan inte vara en inlaga i en process där ingen kan överblicka vilka förslag som faller och vilka som läggs till. Politiska beslut behöver följas av en möjlighet till ansvarsutkrävande.
Vad behöver göras? Jag ser två alternativ.
Antingen så kan partierna åter börja forma regeringsalternativ som har organiserat majoritetsstöd. Det skulle exempelvis kräva att C och V accepterar att ingå i ett budgetpolitiskt samarbete.
Alternativet är att Sverige utformar processer som är anpassade till en ny tid där regeringens budgetproposition är en utgångspunkt för en förhandling. Men då behöver riksdagens roll som beredningsorgan kraftigt förstärkas. En ordning där delar av beredningen sköts av riksdagen kräver ökade resurser till utskotten men också ökad utredningskompetens för att brett belysa de förslag som partierna avser lägga. Regeringskansliets utrednings- och beredningsresurser behöver också tydligare ställas till riksdagens förfogande.
Sverige behöver komma tillbaka till ordnade budgetprocesser.
