I februari förra året deklarerade Riksbanken att deras bästa prognos var att styrräntan skulle ligga oförändrat på noll procent fram till andra halvåret år 2024. Därefter har Riksbanken höjt sin styrränta vid fem tillfällen, med mellan 0,25 och en procentenhet per tillfälle.
De hushåll eller företag som i februari år 2022 lyssnade på Riksbanken och valde en räntebindningstid efter deras prognos har nu fått det tufft. Bankernas rörliga bolåneränta har på ett år ökat från under två procent till över fyra procent.
Att Riksbanken gravt underskattade inflationen må vara den förlåten. Prognosarbete är som korvtillverkning. Man vill inte veta hur det går till i detalj. Alla andra ekonomer (även undertecknad) felbedömde inflationen, så Riksbankens beslutsfattare är knappast ensamma om att ha haft fel.
Problemet är således inte att Riksbanken har gjort en felaktig inflationsprognos. Problemet är att Riksbanken för och fortsätter föra en felaktig penningpolitik.
Jag har skrivit om det flera gånger tidigare. Men det förtjänas att upprepas:
Riksbankens räntehöjningar biter inte på inflationens orsaker. Inflationen drivs av efterverkningar av pandemin, kriget i Ukraina och en allvarlig energikris (som förvärras av att Sverige har lagt ner kärnkraft och importerar tyska elpriser).
Höjd ränta knäcker hushållens ekonomi och ökar arbetslösheten. Sverige har en i internationell jämförelse högt belånad befolkning som dessutom har en i internationell jämförelse hög andel lån med rörlig ränta. Konsekvensen är att en räntehöjning i Sverige får större negativa effekter än i andra länder. Detta talar också för att Riksbanken går för hårt fram.
Det finns inte någon pris- och lönespiral att bekämpa. För att en inflation ska bita sig fast krävs att lönerna sticker i väg. Annars kommer inflationen självdö. Och lönerna utvecklas mycket måttligt i Sverige. År 2022 steg lönerna med cirka 2,7 procent. Det vill säga långt under inflationstakten, som i december låg på drygt 12 procent. De avtalskrav som LO-förbunden presenterade är förvisso de högsta på 25 år. Men fortfarande i linje med Riksbankens inflationsmål.
Då infinner sig Rumpnissarnas fråga: Varför gör di på detta viset?
Ett centralt svar bakom den onödigt höga räntan är att Riksbanken konsekvent överskattar risken för en pris- och lönespiral i ekonomin. Spegelbilden är att Riksbanken underskattar den stabilitet som den svenska lönebildningsmodellen ger.
Riksbanken verkar inte se att en pris- och lönespiral är mycket osannolik i Sverige - så länge som Industriavtalet och LO-samordningen består.
Riksbankens felslut om svensk lönebildning är ingen slump. De som jobbar på Riksbanken är mycket begåvade och kunniga. Men det saknas helt och hållet personer med praktiska kunskaper kring lönebildning och hur arbetsmarknaden fungerar.
Hur ska man då lösa denna uppenbara kunskapslucka hos Riksbanken?
Ja, en lösning skulle ju vara att vidga kretsen av personer Riksbanken anställer. Kanske borde man till centrala positioner aktivt försöka rekrytera personer med praktiska kunskaper om lönebildning.
LÄS MER: Överbelånade hushåll ett systemhot mot svensk ekonomi
