På väg in i årets valrörelse håller regeringen på att skaffa sig ett stort pedagogiskt problem. Var och varannan dag läser och hör vi om brottslingar med utländska medborgarskap som inte utvisas från Sverige. Män som stjäl, våldtar och misshandlar fortsätter att åtnjuta svenska statens beskydd.
En del har hänt och betydligt fler utvisas än under förra mandatperioden, men fortfarande kan svenska domstolar låta våldsverkare stanna i Sverige med hänvisning till att brottet inte var grovt nog, eller till att gärningsmannen anses ha så stark anknytning till landet. Härom dagen kunde man vidare läsa att Migrationsverket anser att IS-anknutna syrier kan bedömas ha rätt till asyl och uppehållstillstånd.
Samtidigt duggar rapporterna tätt om utvisningar av människor som inte har brutit mot lagen, som inte har våldtagit, misshandlat eller lurat någon, som inte är våldsbejakande, radikala islamister, utan som tvärtom har arbetat hårt för att komma in i det svenska samhället, som har lärt sig svenska och har arbete och egen försörjning.
Vi läser om ungdomar som fyller 18 år och måste lämna landet om föräldrarna trots många år i Sverige bara har tillfälligt uppehållstillstånd.
Bilden sätts av en regering som låter brottslingar stanna och välkomnar radikala islamister – men som är ivriga att bli av med skötsamma, arbetsamma invandrare.
Det finns goda skäl till de regelförändringar som nu, som en bieffekt, orsakar utvisningar av till synes skötsamma människor som bott i Sverige under lång tid. Möjligheten att söka arbetstillstånd efter avslag på asylansökan har tagits bort.
Systemet kunde nämligen utnyttjas av företag som sålde falska anställningskontrakt eller krävde orimliga arbetsinsatser för en låg lön – som dessutom kunde krävas tillbaka under bordet, till exempel i form av skyhög ”hyra” för ett trångt och ruffigt boende.
Det var en lag som kunde verka rimlig och human, men som i praktiken även gödde skuggsamhället och den ljusskygga delen av arbetsmarknaden. Den slutsatsen drog Riksrevisionen i en granskning 2022.
Flera av utvisningarna som vi nu hör om beror på att människor som bytte spår när det fortfarande var möjligt, bara har tillfälligt uppehållstillstånd, och att inga förlängningar utfärdas sedan den nya lagen trädde i kraft förra året. De utvisas trots att de kan ha bott här i sex, sju, åtta, nio år, eller mer, och trots att deras barn har växt upp här, gått i svensk skola, har svenska kompisar och inga eller bleka minnen av hemlandet.
De kan förvisso söka nytt arbetstillstånd från utlandet, men då lägstanivån på vilken lön man måste ha höjts kraftigt är det långt ifrån säkert att de uppfyller kraven. Och beviljas de uppehållstillstånd, framstår det som helt befängt att människor ska avveckla hela sin tillvaro i Sverige, återvända till ett land de har flytt ifrån, för att sedan återskapa sin svenska tillvaro ett par månader senare.
Det är en sak att meddela nya asylansökare att ett nej är ett nej, att processen är kort, utan möjligheter till etablering på arbetsmarknaden, och att efter avslag finns det inga andra alternativ än att lämna landet. Det är något helt annat att ge detta besked till människor som utnyttjade möjligheten till spårbyte för flera år sedan och därför har etablerat sig här med sina familjer.
Det är en orimlig tillämpning av en rimlig lag. Ännu orimligare blir det på grund av att tidigare regeringar har låtit asylbehandlingarna svälla ut till processer som kan ha pågått under många år, med överklaganden och nya ansökningar. Lägg ett spårbyte på det och ett flerårigt uppehållstillstånd, så har det lätt gått ett decennium. Finns det barn inblandade handlar det om en hel barndom.
Fallen vi läser om sätter ljuset på hur omständlig den tidigare asylpolitiken har varit, en på pappret restriktiv migrationspolitik som i praktiken varit elastisk åt alla håll och kanter. Det är bra att regeringen stramar upp den i alla dess delar. Det är bra att lönekravet har höjts. Arbetskraftsinvandring av låginkomsttagare och deras familjer är som regel en förlustaffär för välfärdsstaten. Men någonstans måste också ett land ta ansvar för sina tidigare försyndelser. Man kan inte slå sönder människors tillvaro hur som helst.
Regeln om att barn till människor med tillfälliga uppehållstillstånd måste lämna Sverige i och med att de blir myndiga, är också orimlig. Det är nödvändigt att begränsa anhöriginvandringen på olika sätt.
Till exempel borde man inte få hämta hit tonåriga kvinnor från Irak eller Afghanistan för äktenskap i utanförskapsområden. Men att kasta ut 18-åringar vars föräldrar har fått asyl och uppehållstillstånd i Sverige är bisarrt. Är det så vi ser på familjer i Sverige, att de förlorar betydelse för den som fyllt 18 år, att föräldraskapet upphör i och med att barnet blir myndigt? Nej, det är det inte.
En majoritet av Sveriges befolkning önskar en restriktiv migrationspolitik. En del av ideologiska skäl, många av rent praktiska skäl. De ser hur segregationen sliter isär landet och medger motvilligt att en gränslös värld är en naiv och farlig dröm.
Men det kan hända att ett antal tusen av dessa människor är rörliga mittenväljare som anser att regeringen är alltför fyrkantig och alltför obekymrad om konsekvenserna av regelförändringarna, och att dessa därför väljer att lägga sin röst på vänsterblocket när hösten kommer. Om inget annat så borde det bekymra regeringen och migrationsminister Johan Forsell (M).
Pausa utvisningarna av spårbytarna och inför övergångsregler för dem som försörjer sig själva, som inte har begått brottslighet, och vars långa vistelse i Sverige inte förklaras av att de hållit sig gömda under perioder. Det handlar om något eller några tusental människor.
Migrationspolitiken rör vid nerven i en demokratisk nationalstat. Alltför länge ignorerade politikerna majoritetsopinionen och lät invandringen bli allt större. Det har fått katastrofala konsekvenser. Det gäller att inte upprepa samma misstag nu, fast i motsatt riktning.
