Liberalernas nyvalde partiledare Johan Pehrson på plats i Göteborg. Kommer han att rädda partiet från undergången?
Liberalernas nyvalde partiledare Johan Pehrson på plats i Göteborg. Kommer han att rädda partiet från undergången? Bild: Adam Ihse/TT

Rätt Pehrson (L) på rätt plats

Sedan Johan Pehrson valdes till partiledare för Liberalerna har opinionsstödet för L tagit ett skutt uppåt och närmar sig nu fyraprocentspärren. Redan efter valet kan C överta rollen som krisparti.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Johan Pehrson kan andas ut. Sedan han tog över rollen som partiledare för Liberalerna har partiet börjat kravla sig upp i mätningarna. I både SIFO:s och Infostats senaste mätningar närmar sig det tidigare nästan uträknade partiet fyraprocentsspärren. Uppgången i Sifo från 2,4 till 3,6 procentenheter är faktiskt en ökning med 50 procent – 1,2 procentenheter är inte oviktigt för ett parti som kippar efter andan. Ett opinionsstöd runt 3,5 procent öppnar för ytterligare stödröster.

Johan Pehrson har lång politisk erfarenhet. Han har framföra allt en betydligt starkare ställning i sitt parti än vad Nyamko Sabuni hade. Sådant är inte oviktigt när man ska bedriva valrörelse. Dessutom är han folklig, har humor och en trygg utstrålning. Ytligt måhända. Men rent sakpolitiskt är han också rätt profilerad – mot rättspolitik, trygghets- och ordningsfrågor. Att ha gedigen kunskap i en av valets absoluta huvudfrågor är förstås ett stort plus.

ANNONS

Att Johan Pehrson är rätt person på rätt plats lär dock inte räcka bara i sig självt. Liberalerna måste visa varför de är relevanta. Det borde egentligen inte vara så svårt. L går till val på maktskifte. Partiet stödjer en framtida högerregering ledd av Ulf Kristersson (M).

Om M, KD och SD blivit allt mer av ett sammansvetsat block så befinner sig L lite på sidlinjen. Men det behöver inte vara en nackdel. Liberalerna kan tjäna på att framstå som den resonerande parten som inte går ”all in” i den blockpolitiska pajkastningen. Liberalerna har exempelvis en genomtänkt skol- och socialpolitik som kan komplettera de hårda tagen från högerblocket som helhet.

I grunden är L kompatibelt med högerpartierna – det visar inte minst en mängd gemensamma utspel och debattartiklar – samtidigt som partiet har en unik profil. En nödvändig avvägning för att komma över fyraprocentspärren.

Kritikerna kommer säkert fortsätta skjuta in sig ett tag till på att SD ingår i den tilltänkta högerkoalitionen. Men gränserna mellan M, SD och KD blir alltmer diffusa. SD:s tid som spöket i svensk politik är på väg att ta slut, trots en del radikala utspel. Partiet har tappat mycket av sin laddning och höstens val kan just därför bli det första där SD tappar i väljarstöd.

ANNONS

Men Liberalerna har gjort sitt svåra vägval nu. Man har det värsta bakom sig. Det är mer än man kan säga om Annie Lööfs centerparti som tvärtom har det jobbiga framför sig. För inget liberalt parti klarar i längden regeringssamverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utan att helt tappa sitt borgerliga fotfäste. Ändå är det just den banan som Lööf tvingat in sitt parti på. Liberalernas utmaning – att hitta sakpolitiska kompromisser med SD och de andra högerpartierna – kommer faktiskt vara rena barnleken i jämförelse. I politikens huvudfrågor står nämligen V och MP i direkt motsatsställning till Centern.

Klarar Pehrson att lyfta L över riksdagsspärren har han faktiskt goda möjligheter att ta revansch på Annie Lööf redan under nästa mandatperiod som ledare för Sveriges enda borgerliga liberala parti.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS