Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Svinesundsbron mellan Sverige och Norge.  Bild: Adam Ihse / TT
Svinesundsbron mellan Sverige och Norge. Bild: Adam Ihse / TT

Karin Pihl: Pinsamt att prata engelska i Norge

Vi får inte kapitulera inför engelskan. Skandinaviska som gemensamt språk måste uppvärderas i Norden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Danska, det låter som om någon pratar med gröt i munnen. Man begriper inte ett ord. Varför kan de inte bara prata tydligt?

Ungefär den inställningen har många svenskar när det kommer till det danska språket. Det är svårt att förstå vad de säger. Och det är danskarnas eget ”fel”. Under 1900-talet utvecklades det danska uttalet snabbt åt det mer grötiga hållet.

Ändå är det sorgligt med svenskar och danskar som pratar engelska med varandra. Eller finländare som pratar engelska i Sverige, och svenskar som inte förstår vad norrmän säger. En av de största styrkorna med Norden är att man kan, med lite god vilja, ta sig runt i de andra länderna genom att prata sitt modersmål. Men det är det allt färre som gör.

Fler och fler väljer att prata engelska när de pratar med en nordbo från ett annat land, skriver Gunvor Kronman, vd för Hanaholmen, som stödjer svenskundervisningen i Finland, på SvD:s debattsida (6/4). Hon refererar till en studie från i fjol författad av Nordiska ministerrådet, som konstaterar att unga i Norden har svårt att förstå varandra.

I hela Norden anser förvisso 6 av 10 mellan 16 och 25 år att både norska och svenska är lätt att begripa. Men förhållandena är inte jämlika. 40 procent av danskarna anser att svenska är enkelt, medan knappt en fjärdedel av svenskarna anser detsamma om danska.

Ungdomarna i studien fick också frågan om vilket språk de föredrar att prata med en främling från ett annat nordiskt land. Lika många – 60 procent – uppger att de väljer engelska som skandinaviska, eftersom det var möjligt att ge flera svarsalternativ. Svårast med skandinaviska har finländarna, vilket inte är förvånande eftersom svenskkunskaperna sjunkit över tid bland finskspråkiga i landet.

”Jag anser att vi i Norden inte ska kapitulera inför engelskans dominans”, skriver Gunvor Kronman i sin debattartikel. För den som värnar om det nordiska samarbetet är det lätt att hålla med.

Genom att inte tala ett gemensamt språk upprättas en barriär. Det hindrar kulturutbyten och skapar en distansering som inte hade uppstått om samtalet hade förts på skandinaviska.

Engelskans intåg är också ett tecken på vad man på 1970-talet skulle kallat ”amerikansk kulturimperialism”. I Nordiska rådets undersökning uppger 96 procent att de tagit del av engelskspråkig kultur de senaste månaderna, men inte ens hälften hade tagit del av kultur från ett annat nordiskt land. Vår populärkulturella konsumtion är i dag så genomsyrad av amerikanska filmer och tv-serier att det konkurrerar ut skandinavisk kultur.

USA är inte Sveriges grannland. Vi har vår historia gemensam med de andra nordiska länderna, inte med Amerika. Våra politiska system, våra traditioner och vår mentalitet ligger betydligt närmre Danmark, Norge, Finland och Island än USA eller Storbritannien.

När den politiska och kulturella referensen blir USA i stället för Norge eller Danmark riskerar vi därför att få en felaktig uppfattning om oss själva.