De senaste 20 åren har det varit enkelt att vara fredsförespråkare. USA:s misslyckade krig i Mellanöstern har exempelvis visat att det inte går att kriga fram demokrati. Men Rysslands invasion av Ukraina gör det svårare att förespråka icke-våld, skriver kyrkohistorikern Joel Halldorf på Expressens kultursida (31/3). Han frågar sig om pacifismen – den moraliska uppfattningen att konflikter ska lösas med dialog och icke-våld snarare än med militära medel – har någon roll att spela nu.
Det är beundransvärt att ukrainarna gör motstånd. Men egentligen är pacifism och icke-våld det enda realistiska alternativet till att lösa konflikter, skriver Halldorf. Detta eftersom våld aldrig går att kontrollera, och att fred aldrig kan byggas med våld.
Men stämmer det verkligen? I över hundra år har den svenska fredsrörelsen propagerat för att våld inte löser konflikter. Nedrustning är det enda alternativet, fred ska konsekvent byggas med dialog.
LÄS MER: Dags för Sverige att rusta upp
Det vore fantastiskt om det fungerade. Problemet med pacifism som ideologi är inte målsättningen. Få gillar krig och död. En värld där alla världens länder levde i harmoni med varandra, och där alla konflikter löstes med dialog och diplomati, skulle vara mycket bättre.
Den tråkiga nyheten är att en sådan värld aldrig kommer att existera. För tvärt emot vad Halldorf och andra som ansluter sig till icke-våldsläran anser går det faktiskt att bygga fred genom militär kapacitet. Det kanske inte blir en harmonisk och ljus fred där John Lennon spelas på repeat och människor lär sig att älska sina forna motståndare. Men våld, eller snarare förmåga till våld, är ofta nödvändigt för att besvara eller framtvinga ett tillstånd av långvarig fred.
Det felaktiga antagandet som görs av fredsrörelsen är som sagt inte dess strävan efter frånvaro av krig. Felet bygger på uppfattningen att vi kan vinna över våra motståndare enbart genom vår moraliska överlägsenhet – idén att vi genom att rusta ned och satsa allt på diplomati, dialog och samarbete, kan få Putin eller vem som nu är vår motståndare att förstå att det är dumt att kriga.
För att det senare ska lyckas kan man inte göra det förra. Moralisk överlägsenhet räcker inte att luta sig tillbaka mot i en förhandling. Detta eftersom motståndaren antagligen kommer att ha en annan moralisk uppfattning än du. Den kan vara helt rubbad, som Putins tal om att Ukraina styrs av nazister. Men faktum kvarstår: Det som ger tryck bakom orden vid förhandlingsbordet är ofta militär förmåga.
Det andra grundläggande problemet med icke-våldsideologier är att de inte förstår att våld, dessvärre, är en del av den mänskliga naturen.
Man anser att våld är dåligt och kritiserar därför den institution (polisen, försvaret, Nato) som för tillfället sitter på den starkaste våldskapaciteten. Man tror att om dessa institutioner avvecklas eller åtminstone bantas ned så kommer en värld utan krig och våldsamheter bli möjlig.
Men om dessa institutioner försvagas kommer någon annan – kriminella, terrorister eller fientliga styrkor – att försöka träda i dess ställe. Ordningen upprätthålls alltid av någon. Den som är villig att försvara freden, demokratin och friheten med vapen kan vara med och avgöra vem denna part är. Den som väljer pacifismen avsäger sig den rätten.
LÄS MER: Nu behöver det ukrainska folket vår solidaritet
LÄS MER: Därför brunsmetar Putin Ukraina
