Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Från röda torget till vita rummet. Bild: Jessica Gow/TT
Från röda torget till vita rummet. Bild: Jessica Gow/TT

Adam Cwejman: På SR och Konstfack måste alla rätta sig i ledet

Rasaktivisterna har skapat ett slutet system där de alltid får rätt och aldrig kan ifrågasättas.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att det i vår samtid sprids radikala och närmast konspiratoriska teorier är inget ovanligt. I de flesta fall bemöts de med kritik och avvisas. Men föreställningen att rasism präglar nästan allt vita människor gör har inte bemötts med samma välbehövliga skepsis.

En bärande tes inom det teoribygge som på några år blivit vardag i viktiga svenska offentliga institutioner är att den strukturella rasismen är så allenarådande att den inte är synlig för de som utövar den.

Men det finns en sorts väg ut för vita. Och det är genom medvetandegörande. Det är också första steget till botgöring. Detta är en tankegång som utgör stommen i den av Natur och kultur till svenska översatta och publicerade boken ”Vit skörhet” av Robin Di Angelo (2021). En bok som rönt stor uppmärksamhet när den första publicerades i USA för några år sedan.

Skörheten Di Angelo talar om är den som vita människor uttrycker när de konfronteras med sin undermedvetna rasism.

För många är dessa idéers allt större genomslag bara positivt. ”Varför tog det så lång tid?” undrar de rentav. På grund av att idéerna om strukturell rasism uppfattas som så riktiga – rentav nödvändiga för ett samhälle som eftersträvar jämlikhet – ifrågasätts de inte. Det självklart goda finns det bara två sätt att förhålla sig till: Antingen för eller emot.

Detta kategoriska motsatspar är också fiffigt nog inbyggt i teorin. Det finns bara två lägen en vit person kan ha i förhållande till sin vita strukturella arvsynd. Antingen är man en del av problemet eller en del av lösningen. Ifrågasätter man teorin om strukturell rasism är det uttryck för vita privilegier - eller "skörheten" Di Angelo skriver om.

Detta cirkelresonemang gör det snudd på omöjligt att diskutera strukturell rasism eller ifrågasätta begreppet vita privilegier och utgör också förklaringen till varför så många drar sig för att göra det.

När det sommaren 2020 skrevs ett upprop av en grupp anställda om vilken rasistisk arbetsplats Sveriges Radio var sade ingen emot. Inte för att det rådde total enighet om uppropets teser. Utan för att ingen vågade. För tidningen Fokus förklarade nyligen en anonym källa inifrån SR att: ”vi ville inte bli anklagade för att vara rasister”.

Misstron på arbetsplatsen är stor. Det finns en röststark grupp som kastar rasismanklagelser omkring sig. Eftersom det i huvudsak handlar om strukturell rasism och vita privilegier behöver de inte belägga något. Deras upplevelser och tolkningsföreträde styr samtalet.

En annan person inifrån SR som Fokus pratat med berättar att ”Många är rädda. På våra möten är det ena sidan som pladdrar på, medan den andra sidan sitter tyst. Man vill inte få stämpeln på sig att vara rasist”.

Tyvärr är detta inte något nytt. I samband med att skribenten Ivar Arpi och undertecknad gjorde research för vår bok ”Så blev vi alla rasister” (Timbro 2016) genomförde vi intervjuer med personal på SR.

Intrycket vi fick var av en arbetsplats där idéer om mångfald och strukturell rasism hade en närmast oantastlig position. Idéerna ansågs inte heller vara uttryck för ideologi eller diskuterades som sådana. De var helt enkelt fakta, inte hypoteser. Och på SR upplevde många chefer att de hade en självklar roll i att motarbeta den strukturella rasismen.

Rasaktivisterna har skapat ett slutet system där de alltid får rätt och aldrig kan ifrågasättas. Tankefiguren känns igen från maoist-vänstern från 1960-talet. Kritiker ”förnekar problem” eller ”utövar sin makt”. Det krävs därför ett speciellt sorts mod under svenskt 2000-tal för att ta risken att betraktas som rasistisk medlöpare. Att säga ifrån när kollegorna springer åt samma håll kan ha ett högt pris.

Ett exempel på det sistnämnda har vi från den nu pågående diskussionen kring Konstfack. En grupp med namnet "Brown Island" har krävt att namnet på utställningshallen ”Vita havet” ska ändras.

Sara Kristofferson, professor i designhistoria invände mot ändringsförslaget (DN 1/2). Salen eller dess namn har inget med rasism att göra, varken idag eller historiskt, var hennes mycket enkla budskap.

Hon fick svar av Brown Island som förnekade att det enbart handlade om namnet på salen. Den utgör, enligt vad gruppen skriver i sin text på DN kultur, "en ideologiskt ritualiserad plats med rötter i den västerländska modernismen – en tradition som har förespråkat idéer om vithet, renhet och rasbiologi" (5/2)

Ett antal kollegor skrev i en replik till Kristoffersson att kravet på namnbyte tyder på att något ”viktigt håller på att hända”. Och detta som händer är att ”studenter initierar ett arbete för jämlikhet”. Men värre är att replikförfattarna hävdar att det Kristofferson gör är att ägna sig åt en sorts ”maktutövning som skadar förtroendet i relationen mellan studenter och lärare”.

De sju lektorerna och professorerna ser bara en progressiv strävan för jämlikhet i rasismjakten. De får understöd av 44 andra professorer, lektorer och doktorander i en intern namninsamling riktad mot Kristoffersson. Konstfacks rektor uttrycker utan omsvep hur mycket tid de ägnar åt att vidareutbilda sig och öka personalens kompetens kring rasism, "allt med syfte att öka förståelsen för djupt liggande och ofta osynlig rasism".

Vad som händer på Konstfack skulle kunna betraktas som löjeväckande om inte idéerna om den allenarådande rasismen samtidigt hade så auktoritära anspråk. Man kan bara vara mer eller mindre "medveten". Ifrågasättande sorteras direkt - som en karbonkopia av Di Angelos tankar - in under kategorin motstånd mot demokrati och inkludering. Och det är bara ett fåtal som orkar utsätta sig för den beskyllningen, i synnerhet när den kommer från arbetskollegorna.

Betydelsefulla institutioner som SR och Konstfack utgör en perfekt mylla för den här sortens ideologisk aktivism. Arbetsplatser befolkade av högutbildad, urban medelklass med progressiva värderingar. Skräcken för att i sådana sammanhang inte uppfattas som tillräckligt medveten, eller "woke" som det ofta kallas, är total. Därför inte bara tillåter man konspirationsteorin om den ständigt närvarande strukturella rasismen löpa amok - man bejakar den fullt ut.