”Mitt barns mat ska kryddas med Himalaya-salt”, krävde en förälder i Linköping. ”Mitt barn är äggallergiker och inte ett ägg får förekomma på den här skolan”, ansåg en annan vårdnadshavare i Munkedal. Kraven på skolbespisningen har ökat lavinartat de senare åren, och då handlar det inte om missnöjda barn som vill ha pannkakor varje dag. Det är föräldrarna som ställer kraven.
Enligt en granskning som Lärarförbundets tidning Läraren gjort är var femte skollunch som serveras i dag specialkost. Skolkockarna i Munkedal var ibland tvungna att göra 20 olika varianter på en och samma rätt för att tillgodose alla behov.
Trenden bekräftas i en enkät i Dagens Nyheter förra året. Tidningen skickade ut frågor och av de svarande 171 kommunerna uppgav åtta av tio att kraven på specialkost ökat.
Det är dyrt för kommunerna. Enligt tidningen Läraren kostar specialkosten 25 till 30 procent mer än den vanliga skolmaten.
LÄS MER: Friskoledebatten missar helheten
Den största utgiftsposten är intolerans mot livsmedel – främst glutenintolerans – som står för en tredjedel av kostnaderna för specialkost. Allergi och överkänslighet står för nästan lika mycket. På plats tre kommer religiösa skäl. 16 procent av kostnaderna är mat till barn med neuropsykiatriska funktionshinder, som kan bli stressade av mat de inte känner igen. Två procent är vegankost.
Har det skett en explosion av allergier och sjukdomar bland barnen? Andelen barn med allergier har ökat på senare år. Men det är knappast hela sanningen. Celiaki, alltså glutenintolerans, är en autoimmun sjukdom som kan orsaka stora besvär. En till två procent av befolkningen är drabbade. Det är en för låg andel för att förklara det ökade kravet på glutenfri skolmat.
Snarare torde ökningen bero på det faktum att glutenfri mat blivit en hälsotrend, trots att det inte finns några hälsofördelar med en sådan kost för den som inte lider av celiaki. Detsamma gäller säkerligen för andra typer av krav på maten.
Mat har blivit ett sätt att uttrycka sin individualitet. Genom att äta en specifik diet visar man att man sticker ut från mängden. I takt med att medborgarna mer och mer betraktas som välfärdsstatens kunder, både av sig själva och av det offentliga, blir den naturliga följden att allt ska individanpassas. Kunden har alltid rätt! Himalayasalt och glutenfritt, annars byter vi skola!
Men det får vara någon måtta. Specialkosten driver kostnader och leder till onödig extra planering för personalen. Självklart ska ett barn med celiaki få glutenfritt och ett barn med diabetes ska inte behöva äta mannagrynsgröt. Finns medicinska skäl är det inget snack om saken. Men i övrigt borde barnen lära sig att äta den mat som serveras. Annars riskerar vi att skapa en självcentrerad gnäll-generation som inte förstår att man ska vara tacksam när man blir serverad en måltid.
Det borde därför vara självklart att kräva läkarintyg för att ett barn ska bli erbjuden specialkost. I de kommuner där ett sådant krav införts har efterfrågan på specialkost sjunkit.
Och vad gäller specialmat som efterfrågas av religiösa skäl finns det en enkel lösning. I stället för att servera en specialrätt utan fläsk, skaldjur eller nötkött – låt dessa barn äta det vegetariska alternativet, som serveras i Göteborgs kommun dagligen.
