Min mor och mormor hade samma lärare. Han var både folkskollärare och kyrkomusiker, en inte ovanlig kombination på den tiden. Kort och gott kallades han kantorn. Sträng och gammaldags. Kantorn tog inte särskilt mycket hänsyn till elevernas känslor, han var inte alltid rättvis och tvekade inte att ta till linjalen för att hålla ordning.
Den allmänna svenska folkskolan spelade en avgörande roll för att lyfta Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till världsledande industrination och välfärdsstat. Det är snart hundra år sedan min mormor började skolan i en avkrok i mellersta Sveriges skogsbygder. Skolbarnen kom inte sällan från trångbodda och fattiga förhållanden. Men de lärde sig läsa, räkna och skriva ordentligt – och fick sig också till livs en del historia, geografi och kristendomskunskap.
Hundra år senare dras skolan på många håll med problem som tidigare varit närmast otänkbara vad gäller omfattningen av stök, ohälsa och usla studieresultat. Alltför många studenter på universitetet skriver idag betydligt sämre efter tolv år i den svenska skolan än min mormor gjorde efter sina sju års skolgång. Hur blev det så?
Skolans problem blir inte begripliga om man betraktar den isolerat. Det måste till en analys av det omgivande samhället och dess förändring. Synen på auktoritet har förändrats dramatiskt på hundra år. Lärarrollen innebär idag något radikalt annorlunda.
Den demokratiska pedagogiken sätter eleven och dennes behov i centrum. På många sätt är det en både nödvändig och positiv förändring. Men det har också bidragit till disciplinproblem, speciellt i skolor där ungdomarna inte har med sig ordningen hemifrån. Lärare har idag på många håll svårt att upprätthålla respekten från sina elever.
Det är inte bara relationen lärare-elev som har förändrats. Skoltiden har också förlängts avsevärt. Först med införandet av enhetlig grundskola under 1960-talet och sedan och efter hand med utbyggnaden av gymnasiet till att i praktiken omfatta alla. Skillnaden mellan att avsluta studierna vid 14-15 eller vid 18-19 år är nästan en halv livstid för skoltrötta tonåringar. Det märks också i klassrummen, speciellt i grundskolans senare årskurser.
Disciplinproblemen uppmärksammades redan på 1970-talet. Men de senaste decennierna har det tillkommit en mängd nya utmaningar. En av de största är faktiskt digitaliseringen av vår vardag. Ungdomar tillbringar idag väldigt mycket mer tid framför skärmar och betydligt mindre tid med tidningar och böcker än tidigare generationer. Och det beror inte på att de läser böcker på skärm. Flera studier visar att läsningen bland 18-åringar halverats under 2010-talet. Mobiltelefonernas tillgänglighet minskar dessutom koncentrationsförmågan generellt.
En annan stor utmaning är den ökande segregationen. Var sjunde elev i årskurs 9 var född utanför Sverige läsåret 2019/2020. Av dessa har två tredjedelar invandrat efter skolstart. Räknar man in dem med två utlandsfödda föräldrar har en på fyra niondeklassare utländsk bakgrund.
Till saken hör att eleverna med utländsk bakgrund inte är geografiskt jämnt fördelade utan koncentrerade till vissa delar av våra städer. Dessa elever, speciellt de nyanlända, möter av naturliga skäl större utmaningar i skolan. I de stadsdelar som polisen klassar som utsatta är det så mycket som en tredjedel av niondeklassarna som inte uppnår gymnasiebehörighet. På Lövgärdesskolan i nordöstra Göteborg gäller det varannan elev (SR 29/1). Att det finns många duktiga elever med utländsk bakgrund ändrar inte det faktum att den etniska segregationen skapat stora problem för kvaliteten på undervisningen i många svenska skolor. Det berör många. Ungefär 600 000 människor bor i utsatta områden.
Med den etniska segregationen följer även en socioekonomisk segregation. Sverige har de senaste decennierna blivit alltmer mer ojämlikt. Medelklassen har gynnats, främst av stigande bostadspriser, samtidigt som invandringen skapat ett stort låginkomsttagarskikt. Sverige hör till de EU-länder där inkomstskillnaderna ökat mest, även om vi fortfarande tillhör de mer jämlika länderna.
Vad har ojämlikhet med skolan att göra? Kvaliteten på skolundervisningen kokar egentligen ned till två saker. Lärarnas duglighet och elevsammansättningen. Läraryrkets status har varit på nedgående i flera decennier. Den växande segregationen har samtidigt skapat en mer uppdelad elevsammansättning (IFAU 2015) och större skillnader i kunskapsresultat mellan skolorna (DN 27/4).
Det är viktigt att komma ihåg i den nu så heta friskoledebatten. Jonas Vlachos, ekonomiprofessor och sekreterare i den statliga likvärdighetsutredningen för skolan (SOU 2020:28) konstaterar att boendesegregationen förklarar 70 procent av den ökande segregationen i skolan, medan det fria skolvalet förklarar 30 procent (Altinget 27/4).
Skolvalet infördes samtidigt som friskolereformen på 1990-talet. Logiskt bör de två dock hållas isär. Rätten att välja skola gäller även kommunala skolor. Skolvalet innebär en frihet för eleven att välja skola efter tycke. I praktiken är det en frihet att välja bort dåliga skolor. Att det skapar segregation är egentligen självklart. Duktiga elever söker sig till bättre skolor. Att det i högre grad är elever vars föräldrar har högre utbildning och goda inkomster som nyttjar skolvalet borde inte heller överraska någon. Effekterna är störst i större städer där det finns fler skolor att välja på, men på senare år har de även börjat märkas i mindre städer. Sveriges migrationspolitik hade möjligen sett annorlunda ut utan denna "exit-möjlighet" för medelklassen.
Att friskolorna kommit att dominera debatten beror främst på att det är dit starka elever och föräldrar söker sig för att undkomma problemskolorna. Mekanismen blir självförstärkande. Ju fler som gör ett aktivt val av denna anledning desto större blir skillnaderna mellan skolorna.
Att ”sälja segregering” har därför blivit en av friskolornas främsta funktioner. Man kan både locka till sig bra lärare och bra elever, vilket i andra änden leder till att de kommunala skolorna får de lärare och elever som blir över.
Detta är egentligen en given marknadsmekanism. Den som erbjuder segregeringens uppsida slår ut sina konkurrenter. Det här är inte heller en marknad där ”produktutveckling” står i fokus. Vi vet hur man bedriver bra undervisning, förbättringar kan bara ske på marginalen. "innovation" på utbildningsområdet har inte sällan inneburit en försämring. Den på förhand givna förmågan hos lärare och elever är så oändligt mycket mer avgörande, varför skolmarknaden får drag av nollsummespel på ett helt annat sätt än riktiga marknader.
Det kan tyckas som ett starkt argument emot skolval överhuvudtaget. Men då vill jag påminna om att boendesegregationen trots allt är den avgörande faktorn för segregation i skolan. Den kan till och med tänkas öka något om skolvalet avskaffas. Föräldrar sätter sina barns bästa högt, vilket även påverkar var man bosätter sig.
Skolvalet ger en viktig frihet för enskilda elever som av olika anledningar inte trivs på en skola. Det skapar också möjligheten för begåvade elever som bor i utsatta områden att välja en bättre skola. Här står viktiga värden för den enskilde i konflikt med den kollektiva nyttan av att minska segregationen. Till detta kan läggas värdet för hela samhället av att det faktiskt finns skolor som håller en hög kvalitet. Också det ett värde som står i konflikt med jämlikheten. Sveriges skolor har aldrig varit helt likvärdiga, speciellt inte på högre nivåer. Argumentet för elitutbildningar blir starkare ju högre upp i årskurserna man kommer – eftersom det då kan antas att elevens prestation, och inte bara föräldrarnas bakgrund, har betydelse för vilka som antas till utbildningen.
Men vid en viss punkt blir skolsegregationen emellertid så stor att helhetseffekten blir negativ. De negativa effekterna i de sämre skolorna överväger sammantaget då de positiva effekterna i de bättre. Det drabbar då även dem som går i de bättre skolorna och deras föräldrar i form av sociala problem, otrygghet och kriminalitet. Långsiktigt slår det mot hela samhället i form av lägre ekonomisk produktivitet hos arbetskraften, ökade sociala utgifter och sämre ekonomisk tillväxt. Motsatsen är förvisso också sann. En total utjämning av utbildningen skulle gå hårt ut över de bättre skolorna vilket får negativa effekter för alla på längre sikt. Här gäller det att hitta en balans.
Vinstintresset som nu står i centrum av skoldebatten är egentligen bara lök på laxen. Vinstmöjligheterna får friskolemarknaden att expandera. Segregation erbjuds på så sätt fler, vilket exempelvis kan innebära att en begåvad elev i Alingsås får mer likvärdiga möjligheter jämfört med en begåvad elev med mer privilegierad bakgrund på en innerstadsskola i Göteborg – samtidigt som segregationen ökar i Alingsås. Frågan är vilken stratifiering som är mest negativ.
Vinstintresset inom skolan har emellertid andra negativa effekter som talar emot det. Den främsta är kanske glädjebetygen. Förekomsten av glädjebetyg i vinstdrivna friskolor är väl belagd. Det är förstås djupt orättvist även ur ett renodlat liberalt perspektiv, och olyckligt även för den som vill se elitutbildningar. Kan man tjäna pengar på glädjebetyg så kommer de att sättas. Detsamma gäller andra perversa inslag som att erbjuda elever gratis datorer eller mycket fritid.
Visst kan man tänka sig att komma åt betygsinflationen med ökad extern reglering och byråkratisk kontroll. Exempelvis genom att betygen helt sätts efter resultat på nationella prov som rättas externt. Men det skulle, utöver omfattande byråkrati, också innebära en höggradig styrning av undervisningen och minska lärarnas autonomi. Poängen med marknadslösningar var ju att främja variation.
Januariavtalet har hindrat den statliga likvärdighetsutredningen att föreslå några vinstbegränsningar. Utredningen föreslår istället att kommunala skolor ska få högre ersättning än friskolor, eftersom kommunen tvingas ha beredskap för förändringar i elevunderlaget – bland annat om friskolor går i konkurs – till skillnad från friskolorna själva. Den vill även ta bort möjligheten att ställa barn i skolkö, idag kan det ske från födseln, och införa en gemensam plattform för alla att välja skola utifrån. Förslagen är snarast modesta och borde vara okontroversiella. Långa skolköer hämmar rörligheten på bostads- och arbetsmarknaden. Skolan är av flera skäl mindre lämpad för vinstdriven verksamhet än andra välfärdsområden. Men de som anser sig förlora på reformen lär ändå protestera.
Samtidigt ska man komma ihåg att det bara är 15 procent av grundskoleeleverna som går i friskolor och av dem går en tredjedel i icke-vinstdrivande friskolor. I gymnasiet går en femtedel av eleverna i någon form av friskola.
Vinstdrivande friskolor är inte den svenska skolans huvudproblem. Det är segregation, dåliga skolresultat, lärarbrist, hög personalomsättning (som ökat på grund av lönekonkurrens) och förstås ordningsstörningar som är de stora utmaningarna. Även om det finns enskilda vinstdrivande friskolor som givit ett positivt bidrag till skolan, talar dock mycket för att den här delen av friskolesektorn bidrar till problem (segregation) och skapar nya problem (oförutsägbarhet, behov av rigorösa externa kontroller). Marknadens logik krockar helt enkelt med utbildningens professionella logik, vilket inte har med den fristående skolformen i sig att göra utan just med att marknaden kräver att vinsten sätts främst av sina aktörer, annars slås de ut. Man kan förstås tänka sig att göra om systemet helt så att det tvärtom lönar sig för vinstdrivande friskolor att motverka segregation och hjälpa upp elever i utsatta områden. Men sådana initiativ har i stort sett lyst med sin frånvaro.
Ju större sektorn blir desto starkare blir istället särintresset och risken att rationell reglering omöjliggörs. Lobbyismen går redan på högvarv. Branschens nonchalans inför uppenbara avarter, dess höga tonläge och totala mobilisering mot varje förslag till förändring har undergrävt dess trovärdighet. Det är trots allt skattebetalarnas pengar vi talar om. Även en majoritet av de borgerliga väljarna vill begränsa vinstuttag i skolan. Att väljarna samtidigt vill behålla valfriheten står inte i motsättning till det. Många länder har en stor andel skolor som inte ägs av staten, men Sverige är unikt i att tillåta vinstdrivande bolag på det sättet vi gör.
Svensk skola har aldrig varit perfekt. Men den var en gång i tiden en konstruktiv samhällskraft snarare än dagens sorgebarn. Vi behöver komma vidare från vinstdebatten genom att införa en vettigare reglering, inte minst för att ta tag i de verkligt stora problem skolan står inför.
