Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skolor med elever från studiemotiverade hem uppnår bättre resultat med betydligt mindre pengar än skolor i utsatta områden. 
 Bild: Stina Stjernkvist/TT
Skolor med elever från studiemotiverade hem uppnår bättre resultat med betydligt mindre pengar än skolor i utsatta områden. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Håkan Boström: Pengar är inte alltid svaret på skolans problem

Skolor i utsatta områden i Göteborg får i snitt 27 000 kronor mer per elev och helår, enligt en ny granskning. Frågan är hur mycket ”mer pengar” kan kompensera för skolornas skilda förutsättningar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tidskriften Kvartal har i ett par artiklar undersökt resursfördelningen till olika skolor (9-11/2). Granskningen visar sig att skillnaderna mellan hur mycket kommunerna satsar per elev skiljer sig markant, både mellan olika kommuner och mellan olika skolor i samma kommun. Skillnaderna är störst i Stockholm och därefter kommer Göteborg. Kopplingen till vilket resultat man får ut är dock långt ifrån tydlig.

Journalisten Ludde Hellberg har för Kvartals räkning mer specifikt gått igenom hur mycket extra pengar olika kommuner satsar på grundskolor i utsatta områden. Det är inte så enkelt att räkna ut som man kan tro. En mängd olika statsbidrag, komplicerade interna debiteringssystem och skilda beräkningar av utgiftsposter gör det svårt att jämföra kommuner – exempelvis vad som bekostas av central respektive lokal budget. Hellberg har dock gjort sitt bästa för att renodla statistiken.

Resultatet för Göteborgs del är att staden, lågt räknat, satsar 94 500 kronor per elev och år på skolor som ligger i vanliga (icke-utsatta) områden, samt 122 000 kronor per elev och år på skolor som ligger i utsatta områden. En differens på 27 500 kronor. Den skola som får mest resurser per elev och år i Göteborg får 150 500 kronor, och ligger i ett utsatt område.

Differensen är ännu högre i Stockholm än i Göteborg: 44 500 kronor. Orsaken är främst att Stockholms stad satsar mindre på skolor i icke utsatta områden än vad Göteborg gör. I alla de övriga undersökta kommunerna är differenserna lägre, nästan undantagslöst gäller det även satsningarna i absoluta tal.

Att mer pengar satsats på skolor i socioekonomiskt svaga områden är en del av skolans kompensatoriska uppgift. Faktum är att det ändå inte leder till att de resursstarka skolorna i utsatta områden kommer ikapp skolor med många elever från gynnade uppväxtmiljöer. Kvartal exemplifierar detta med att Mälarhöjdens skola i Stockholm når bättre (bland de bästa i Sverige) studieresultat trots hälften så mycket resurser per elev som Hässelbygårdsskolan som ligger i ett utsatt område i samma stad. Detsamma torde gälla i Göteborg.

Man kan dra olika slutsatser av detta. En är att det måste satsas ännu mer pengar på skolorna i utsatta områden för att kompensera. Den andra är att det inte hjälper att bara ösa på med mer pengar. Extra resurser är inte oviktiga – de kan till exempel användas till högre lärarlöner eller fler hjälplärare – men det hjälper bara en bit på vägen.

Något som talar för den senare tolkningen är att sambandet mellan hur mycket extra som satsas på skolor i utsatta områden och studieresultat verkar vara svagt bortom en viss nivå på satsningarna. Två skolor med – åtminstone på papperet – liknande förutsättningar kan komma till helt olika resultat. Seminarieskolan i Landskrona, som också ligger i ett utsatt område, når exempelvis med hälften av resurserna bättre studieresultat än Hässelbygårdsskolan i Stockholm.

Det kan förstås finnas slumpfaktorer som påverkar den här statistiken när man tittar på enskilda skolor. Storstäderna har också andra förhållanden än landsorten. Men det är ett faktum att det länge satsats stora resurser på skolor i utsatta områden och att resultatet inte alltid är så entydigt.

För politiker är mer pengar ofta det enklaste verktyget att ta till. Givetvis ger det ofta effekt. Frågan är bara hur effektivt det är. Om arbetsmiljön för lärarna är dålig, på grund av mycket stök och sociala problem som skapar kringarbete, så väger pengar sällan upp det. Arbetsmiljön för lärarna är A och O. Höga löner och mycket resurser hjälper inte om lärarna bränner ut sig eller ledarskapet är dåligt. Då får man dessutom lätt en hög personalomsättning som förvärrar problemen ytterligare. Vid sidan av elevernas motivation är lärarnas motivation skolans i praktikens viktigaste resurs.

Hur man organiserar skolan är därför minst lika viktigt som resurstilldelningen. Mängder av regelverk begränsar dock vad man kan göra i dag – regler som inte alltid är utformade för de problem som kan råda på skolor i utsatta områden. Den besvärande dokumentationsbördan blir i praktiken också större i skolor med ”mer strul” än i skolor där allt rullar på.

Slutligen bör det också påpekas att skolans möjligheter att kompensera för skillnader i attityder och resurser ute i samhället alltid kommer vara begränsade. Skolan är inte en avgränsad bubbla i förhållande till samhället i övrigt. Att skolan kan ge alla ungdomar någorlunda möjligheter att skaffa sig rättskaffens liv är en viktig målsättning att hålla fast vid. Men lösningen är ofta mer komplicerad än fler satsningar, utökade kontroller och nya regelverk. Sådant kan rentav stå i vägen för verkliga resultatförbättringar om fokus hamnar på fel saker.