EU:s ministerråd röstade nyligen ja till handelsavtalet med de så kallade Mercosurländerna. Avtalet mellan å ena sidan EU och å andra sidan Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay syftar till att byta maskiner, fordon och läkemedel mot nötkött, soja, kyckling och socker. ”Det kommer ge fler handelsmöjligheter och billigare produkter”, slog statsminister Ulf Kristersson (M) fast på X (10/1). Han förklarade också att ”Sverige är EU:s mest frihandelsvänliga land”.
Handel är viktigt för ett litet exportberoende land, men det får inte bli ett självändamål. Mercosuravtalet – liksom den ukrainska spannmålsimporten – sätter fingret på en fråga som inte handlar om handelsflödena utan om den europeiska självbilden.
Europa har hårda regler som höjer kostnaderna för inhemsk produktion. Argumentet har varit att reglerna ger något. Bättre miljö, djurskydd, arbetsvillkor eller livsmedelssäkerhet. Sådana mål kan man ha, men då måste politiken stå upp för att det kostar.
I stället väljer samma beslutsfattare att importera billigare substitut från länder som inte omfattas av motsvarande krav. Våra makthavare envisas med att skapa och upprätthålla regler vars värde de egentligen själva underkänner.
Här uppstår en logisk konflikt. Man kan inte både hävda att våra krav är så viktiga att inhemska producenter måste bära dem och samtidigt konkurrensutsätta dem med import där motsvarande standarder saknas. Antingen är kraven genuint viktiga eller så är de symbolpolitik.
Import av livsmedel i kombination med utbredd marginalprissättning – att det billigaste kilot sätter priset för i stort sett hela marknaden – riskerar dessutom att förvärra EU:s produktivitetsproblem. Än mer för svensk del. Den stora mängden regler tillför marginell riskreduktion men betydande administrativa och ekonomiska hinder.
Det är ingen orimlig tanke att vi skulle kunna halvera regelmassan utan att tumma på vare sig livsmedelssäkerhet eller djurskydd. Ibland hade det till och med varit en förbättring.
Trots detta fastnar debatten gärna i för eller emot frihandel. Det är fel fråga. För frihandel förutsätter ekonomisk frihet. Den brasilianska, marknadsliberala tankesmedjan Instituto de Estudos Empresariais brukar påpeka att frihandel utan ekonomisk frihet leder till att konkurrens sker på olika villkor – till skada för den som måste verka i en miljö där staten lägger krokben.
Våra politiker talar varmt om handel men förnekar sina producenter ekonomisk frihet, och därigenom de förutsättningar som krävs för att konkurrera. Frihandel som går ut på att exportera den konkurrenskraft man vägrar de egna företagen är självdestruktiv.
Det är därför Mercosuravtalet är intressant. Det tvingar politiken att pröva sina mål mot sina faktiska konsekvenser. Om målet är billig mat, varför är det så viktigt att den inte produceras här? Om målet är hårda regler, varför betyder de då inget för konsumenten? Att sänka sin egen produktion med hårda regler och ersätta den med billig import är varken strategiskt eller hållbart.
