På sistone har det talats allt mer om en meningskris i Sverige. Böcker och artiklar har skrivits på temat. En undersökning från analysföretaget Kairos Future 2024 visade att en fjärdedel av svenskarna upplevde sitt liv som meningslöst, en siffra som fyrdubblats på 20 år. Regeringen har också givit Folkhälsomyndigheten uppdrag att arbeta mer med den existentiella hälsan. Den har också givit Skolverket i uppdrag att främja undervisning om psykisk hälsa i skolan.
Samtidigt ligger Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, ofta i topp i internationella undersökningar om självuppskattat välbefinnande. Hur går det ihop?
En nyligen släppt forskningsstudie ”Flourishing in Sweden: Great ovarall - but not for all” har försökt borra djupare i frågan. Att människor upplever mindre mening med sina liv eller ser ett tydligt mål med det står faktiskt inte i direkt motsättning till att de samtidigt kan vara uppfatta sig ha det ganska bra.
Vid internationella jämförelser mår människor bättre i rika länder samtidigt som de inte finner lika hög grad av mening. Materiellt välstånd tenderar också göra länder mindre religiösa vilket minskar benägenheten att söka mening. Sverige följer här snarast ett förväntat mönster, även om vi så att säga gör det mer än förväntat.
Det förklarar dock inte den snabba försämringen av den upplevda meningsfullheten. Förklaringen till meningskrisen är troligen att den är en del av en bredare nedgång i framför allt unga vuxnas mående. Den fördjupade studien visar nämligen att unga under 30 år nu avviker så pass mycket, på ett negativt sätt, från befolkningen i stort att det tydligt drar ned Sveriges placering jämfört med andra länder.
Sverige är ett av bara sju undersökta länder – bland totalt 143 – där de under 30 år mår sämre än de över 30 år. Allra sämst mår de yngsta. Åldersgruppen 18-24-åringar mår faktiskt psykiskt sämre än 80-åringar. Det gäller för alla centrala psykologiska variabler: vänner, nedstämdhet, stress, välmående och så vidare.
Detta är inget normaltillstånd i mänskliga samhällen. Även om ungdomen precis som ålderdomen har sina utmaningar brukar inte de unga må allra sämst. De rent objektiva förutsättningarna för att må bra är dessutom höga i Sverige. Vi är fortfarande ett av världens både rikaste och mest jämlika länder, trots ökad ojämlikhet. Vi satsar stora summor på skola och sociala insatser för unga. Vi har en god medicinsk hälsa, även om det även här finns en utmaning i att unga rör sig mindre än tidigare. Vi har bättre trygghet på arbetsmarknaden än de flesta andra länder. Det gäller även för merparten unga vuxna.
Politik i traditionell bemärkelse förefaller inte vara en huvudförklaring till att unga mår så dåligt, eller till att Sverige sticker ut. Möjligen kan tidigare samhällsförhållanden vara en delförklaring till att medelålders och äldre svenskar mår så pass bra. Den stora invandringen förefaller inte heller vara någon viktig faktor. Svenskar med utländsk bakgrund mår generellt sett inte sämre psykiskt i så stor utsträckning att det skulle vara avgörande, särskilt om man tar hänsyn till att sämre ekonomi i sig är en stressfaktor. Det dåliga måendet har drabbat unga i alla samhällsklasser.
Den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt har pekat på flera faktorer som gör att unga mår sämre i hela västvärlden. En central orsak är skärmarna och mobiltelefonerna. De är utformade för att vara starkt beroendeframkallande och stjäl enorma mängder av de ungas tid, det gör dem stillasittande och isolerade. De uppmuntrar också till jämförelser med andra. Men Haidt pekar också på att föräldrar i dag ofta är överbeskyddande mot sina barns aktiviteter i den verkliga världen, samtidigt som de låter dem hållas med mobilerna. Sammantaget gör det att unga tar mindre risker och inte lär sig hantera motgångar.
Grupptrycket gör det också svårt att bryta detta mönster. Det krävs i princip att familjer aktivt går samman för att främja en mer analog tillvaro för sina barn.
Mycket talar för att Haidt har rätt och att de amerikanska tech-bolagens inflytande över unga människors liv närmast bör jämföras med drogkartellers. För att bryta mönstret kommer det krävas politiska åtgärder, men att göra det utan att hota yttrandefriheten och demokratin kräver en balansgång från beslutsfattarna. Beroendeframkallande algoritmer måste gå att reglera bort utan att man hamnar i kinesisk statsövervakning av Internetanvändandet.
Det är troligen också att göra det för enkelt för sig om man tror att en reglering av den digitala tekniken räcker för att göra något åt ungas dåliga mående och upplevelse av meningslöshetskänslor. Den ”verkliga världen” måste ju också ha något att erbjuda som kan konkurrera med den digitala.
Frågan om upplevt välmående, för att inte tala om lycka och mening, är på många sätt komplex. Människor i fattiga länder kan uppleva stor mening i att slita ihop brödfödan för sin familj under väldigt tuffa omständigheter. Den avgörande faktorn för människors välbefinnande är ofta om de känner att de har kontroll över sin situation, vilket inte bara påverkas av faktiska omständigheter, utan även av förväntningar och livsmål.
Frågan om meningskrisen var faktiskt aktuell redan för hundra år sedan. Det talades om ”sekelskiftespessimismen” eller spleen och melankoli. Det var fenomen som framför allt drabbade författare, filosofer, rentierer och societetsdamer – människor med mycket tid att tänka och läsa eller som inte behövde arbeta för brödfödan. Detta under en tid då de materiella framstegen var enorma och ytterst konkreta.
Materiell och social trygghet bidrar till lycka. Men det är inte tillräckligt. En förutsättning för lyckan är också att överkomma hinder och att ha en tydlig riktning. Vår biologi är skapt för det. Det brukar heta att mästaren återfinns i begränsningen, för att bli riktigt bra på något krävs en begränsning. För många unga framstår det som att de kan välja vad som helst, för samtidigt som de uppger att de mår dåligt så uppger de också att de har höga förväntningar på sin egen framtid.
Dagens samhälle präglas av att alla normer ifrågasätts, individuellt självförverkligande hyllas. Valfriheten är obegränsad samtidigt som vuxenvärlden drar sig för att ge vägledning. Det som återstår är sociala medier och kommersiella intressen som ofta skapar orealistiska föreställningar om vad som krävs för att ”vara lyckad”, ha ett bra liv eller en acceptabel partner.
Den digitala tekniken har förstärkt allt det här kraftigt. Men en möjlig anledning till att dess skadeverkningar blivit extra påtagliga i västvärlden är att vår samhällsideologi gjort speciellt unga människor mer sårbara för dess gränslösa innehåll. Motkrafterna är för svaga.
Som Haidt påpekar finns också en märklig kontrast mellan den digitala och verkliga världen så som vi format den. Det handlar inte bara om överbeskyddande föräldrar. Möjligheten att göra fel, pröva sig fram eller för att tala i mer mytologiska termer – ”ge sig ut på äventyr” – är starkt begränsade i dagens moderna och genomplanerade samhälle. Lockelsen i ren gangsterkultur och "snabba cash" har delvis sin förklaring i den rena tristess som erbjuds som alternativ när det inte finns andra meningsfulla sociala sammanhang eller utmaningar för unga. Det är ett skäl till att idrott och lagsport fyller en rent brottspreventiv funktion.
Trots frågans komplexitet bör vi ta meningskrisen på allvar. Risken är annars stor att dagens 30-åringar kommer vara mindre lyckliga än dagens 40-åringar om tio år. Att nedstämdheten kommer att sitta i. De sjunkande födelsetalen kan mycket väl hänga samman med att färre ser någon mening i att bilda familj, vilket kommer drabba oss alla. Föreställningen att tekniska och materiella framsteg automatiskt leder till ett bättre samhälle stämmer inte. Men det finns heller ingen automatik i att det ska bli sämre. Vi har agens att göra något åt problemen och det ger i sig anledning till hoppfullhet. För det vore allt för sorgligt om dagens medelålders och äldre ska ta lyckan med sig graven.
LÄS MER: Den (o)lyckliga individen
