När socialdemokrater pratar om den svenska modellen är det nästan så att de får en tår i ögonvrån. Saltsjöbadsandan… Den svenska lönebildningsmodellen, där fackförbund och arbetsgivare förhandlar fram löner och villkor med begränsad statlig inblandning, är en stomme i det socialdemokratiska samhällsbygget.
Tack vare den har Sverige varit förskonat från vilda strejker på arbetsmarknaden. I stället har arbetsgivare och fack kommit överens. För industrins och Sveriges bästa.
I år är det 85 år sedan Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) slöts. Och modellen håller än. Näringslivet gillar den, facket gillar den, politikerna gillar den.
Men det gör inte EU. EU-kommissionen har nämligen fått upp ögonen för att Sverige inte lever upp till unionens arbetstidsdirektiv. Anledningen är att det i många kollektivavtal finns undantag i reglerna kring den så kallade dygnsvilan. En del yrken schemaläggs så att man arbetar långa dagar, ibland ett dygn i sträck (då med sovande jour) för att sedan få en längre ledighet efteråt. Men det strider mot EU-reglerna som säger att alla arbetstagare, med några få undantag, ska ha rätt till elva timmars vila per dygn.
Nu måste flera kollektivavtal förhandlas om. Totalt rör det en miljon anställda i Sverige. Detta trots att modellen är uppskattad på många arbetsplatser.
De nya reglerna har orsakat förtvivlan och ilska. 16 000 personliga assistenter har gått ut i en protest mot EU:s propåer. Den personliga assistenten Marie Grönberg berättar för Expressen (12/4) om vad förändringarna kan leda till: Många som är i behov av personlig assistans är sårbara individer. Om assistenterna förbjuds från att arbeta dygnspass med sovande jour kommer personalomsättningen att öka, vilket skapar otrygghet.
Men även de anställdas privatliv påverkas av förändringen. En annan personlig assistent, Magnus Nygren, berättar för tidningen Kommunalarbetaren (10/3) att de nya schemareglerna innebär att familjen måste köpa en extra bil och att barnen måste tillbringa längre tid på förskolan. Annars kommer inte vardagen att fungera.
Även brandmännen är rasande. 2700 personer har skrivit på en protestlista. En av de drabbade, Patrick Falk, berättar för SVT (10/4) att han nu funderar på att byta yrke, något han inte är ensam om.
Att arbeta dygnspass med längre tid för återhämtning är betydligt mindre stressigt än att arbeta tre nätter i rad. Brandmännens fackförbund vill se ett undantag från reglerna – men enligt arbetsgivarorganisationen SKR är det inte möjligt.
Syftet med arbetstidsdirektivet är förvisso gott. Alla har rätt till återhämtning. Men olika arbetsplatser har olika förutsättningar. Det är just det som är den svenska modellens styrka: att det går att förhandla fram regler som lämpar sig väl på varje arbetsplats och inom varje yrke. Den flexibiliteten försvinner när den svenska arbetsmarknaden regleras från Bryssel.
Det gör också arbetstagarnas medbestämmande. För EU-direktivet är inte bara ett ingrepp i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är ett ingrepp i det demokratiska ekosystemet. Om initiativet till skärpta regler hade kommit från den svenska regeringen hade vi sett demonstrationer utanför riksdagen, hot om massuppsägningar och protestlistor som antagligen tvingat politikerna att tänka om.
EU-byråkraten kommer däremot inte att se intervjun med brandmannen i SVT eller bevittna demonstrationstågen. Han eller hon kan med största sannolikhet inte ens svenska.
Sällan har de katastrofala följderna av EU:s överstatliga regleringsiver illustrerats lika väl. Fortsätter det i en här takten är det tveksamt om den svenska modellen överlever sitt hundraårsjubileum.
LÄS MER: EU-kommissionen har fått storhetsvansinne
LÄS MER: Vilket EU vill Sverige ha?
