Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Bild: Stephanie Lecocq
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Bild: Stephanie Lecocq

Karin Pihl: EU-kommissionen har fått storhetsvansinne

EU:s nya förslag om en social taxonomi är dåligt redan på idéplanet. Krav på att företag ska rätta sig efter normer som EU bestämt är inte till gagn för någon förutom byråkraterna själva.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sedan Brexit har EU:s reformarbete accelererat. Dessvärre handlar det inte främst om att utveckla unionens styrkor, som yttre gränsskydd och internationell handel. Snarare handlar det om strategier för att förflytta bestämmanderätten från nationella parlament till EU-kommissionen.

Ett sådant exempel är den så kallade gröna taxonomin. Det är ett klassificeringssystem för investeringar. Syftet är att kapitalflödena på den europeiska marknaden ska gå till företag som enligt EU gynnar klimatet. I Sverige har taxonomin fått kritik då svensk vattenkraft och skogsnäring inte klassas som gröna. Därmed utgör taxonomin ett hot mot svensk basindustri och energiproduktion. Färre investerare kommer titta åt dessa näringars håll om EU klassar dem som icke hållbara.

EU nöjer sig dock inte med den gröna taxonomin. En arbetsgrupp från en expertgrupp vid namn EU-plattformen för hållbara investeringar har på uppdrag av EU-kommissionen nyligen presenterat ett förslag om hur taxonomin kan utökas till andra områden.

LÄS MER: Så gör eurofiaskot svensken fattigare

Denna gång handlar det om sociala aspekter. ”Det har uttryckts oro över att sociala frågor regleras på medlemsstatsnivå och mellan arbetsmarknadens parter och inte på EU-nivå”, står det i rapporten. Det är alltså ett problem att EU inte har tillräckligt med makt när det kommer till socialpolitik. För att justera detta ska den sociala pelaren, EU:s socialpolitiska program, tillsammans med andra dokument om mänskliga rättigheter fungera som utgångspunkt för det sociala klassificeringssystemet.

Syftet är att investerare ska placera sina pengar i företag som respekterar mänskliga rättigheter. Men också, skriver expertgruppen, att ”förbättra tillhandahållandet av basvaror och tjänster, särskilt för utsatta människor och grupper”. Kapitalflödet ska, genom den sociala taxonomin, riktas till investeringar som ”förbättrar levnadsstandarden”, speciellt för utsatta grupper.

Till detta hör att leverera grundläggande mänskliga behov som vatten, mat, husrum, vård och utbildning, transport och telekommunikation. Det handlar också om att främja ”inkluderande och hållbara gemenskaper”.

Som så ofta är det inte intentionen det är fel på. Självklart ska företag respektera mänskliga rättigheter och det är bra om de bidrar till en socialt hållbar utveckling.

Problemet är metoden. Det är inte finansmarknadens uppgift att leverera stöd till funktionsnedsatta. Det ska den svenska välfärdsstaten göra. Förslaget om en social taxonomi är en hopblandning av politik och marknad, ett slags absurd nyliberal planekonomi.

Politiken ska sätta ramarna för marknadsekonomin genom lagar och regler. Dit hör rättigheter för anställda och förbud mot exploatering av både människor och natur. Skatter på exempelvis miljöskadlig verksamhet kan göra det mer lönsamt att investera miljövänligt.

Men man behöver inte vara hårdkokt marknadsliberal för att begripa att marknaden i övrigt inte kan planeras av EU-byråkrater utan styrs av konsumenternas efterfrågan. Kapital ska investeras i de företag och branscher som marknaden anser har goda förutsättningar att expandera, inte efter svårtolkade politiska krav från en europeisk expertgrupp.

En effekt av förslaget som är uppenbar redan på idéstadiet är att det kommer skapa en administrativ koloss. För hur ska man bedöma om en verksamhet ”bidrar till hållbara gemenskaper”? Ska svenska företag klassas som icke hållbara eftersom de inte tillämpar minimilöner?

Tanken är att EU-byråkrater ska ta fram kriterier för detta. Som exempel nämner rapporten att läkemedelsproduktion inte kan klassas som socialt hållbar. Men, om företaget särskilt tillgängliggör läkemedel för utsatta grupper, då kan verksamheten få grönt ljus.

Ingen efterfrågar en social taxonomi förutom EU-byråkrater som vill detaljstyra samhället med pålagor och snåriga regler. Den sociala taxonomin är ytterligare ett exempel i raden på att EU-politiker och tjänstemän glömt bort vad deras kärnuppgifter är. Risken är att det undergräver det demokratiska stödet för unionen.

LÄS MER: Europas ledare måste skärpa sig

LÄS MER: EU:s propagandakampanj för tankarna till Sovjet