Den svenska regeringen försökte hålla emot, men fick till slut ge sig. I somras kom EU-länderna överens om att instifta en återhämtningsfond för att mildra de negativa ekonomiska konsekvenserna av coronapandemin. Paketet uppgår till svindlande 750 miljarder euro – i kronor nästan 8 000 miljarder – varav 390 miljarder euro ges som rena bidrag. De största vinnarna är Spanien, Italien och Grekland. Fonden finansieras genom att EU-kommissionen tagit ett massivt lån som medlemsländerna gemensamt har gått i borgen för.
Tillsammans med Nederländerna, Danmark och Österrike, som brukar kallas ”de sparsamma fyra”, försökte Sverige argumentera för att fondens pengar ska delas ut till länderna i form av lån och inte bidrag. Men förgäves.
Inga vinnare utan förlorare. Regeringen har förvisso räknat med att Sverige får 14 miljarder kronor nästa år från fonden. Men regeringen och de flesta experter drar slutsatsen att Sverige på totalen förlorar ekonomiskt. Sverige kommer att betala mellan 120 och 150 miljarder kronor, enligt Michael Grahn, chefsekonom för Danske Bank i Sverige (TT 21/7). Alltså två-tre procent av BNP, eller 12 000 – 15 000 kronor från varje svensk.
Fondens enorma bidragssummor motiveras med att pandemin har skapat en ekonomisk kris som kräver omfattande stimulanser. Medlemsstaternas ekonomier måste sparkas igång för att inte riskera en allvarlig ekonomisk depression.
Men inget är så bestående som ett tillfälligt bidrag. Nu vill Europeiska Centralbanken ECB att fonden blir permanent. När EU återupptar diskussionen om budgetreglerna bör fonden bli ett instrument för att undvika framtida skuldkriser i sårbara medlemsländer, hävdar banken (Financial Times 23/9).
Bakgrunden till ECB:s uppmaning är en oro för de skuldsatta ekonomierna i Sydeuropa. Man vill att valutasamarbetet kompletteras med finanspolitiska muskler för att undvika att ekonomierna går omkull.
Men egentligen är det själva valutasamarbetet som är problemet. Att Grekland och Tyskland ska ha samma valuta var en usel idé från början. När finanskrisen slog till hårt mot Grekland saknades ett viktigt verktyg – att låta den egna valutan falla i värde och på så vis få igång ekonomin genom ökade exportinkomster och turism. Det var så Island lyckades komma relativt lindrigt undan efter den stora bankkraschen för tio år sedan. Eurolandet Grekland tvingades däremot till en bantningskur utan dess like för att ta emot lån, med social misär som följd.
Enligt en studie från Centre for European Policy från ifjol har endast Tyskland och Nederländerna vunnit på eurosamarbetet, av de åtta länder som studerades. Italien har förlorat 4 000 miljarder euro jämfört med om de behållit liran. Grekland tjänade på bytet till en början men efter 2011 har landet förlorat enorma summor på att övergå till euro.
Sverige fattade ett mycket klokt beslut när vi röstade nej till EMU. Det beslutet ligger fast, och ska respekteras. Om Europeiska centralbanken får som den vill kommer Sverige i praktiken att tvingas in i eurosamarbetet bakvägen. Vi tvingas bli delaktiga i utvecklingen av en gemensam finanspolitik för euroländerna trots att vi har en egen valuta.
Den svenska regeringen bör redan nu stålsätta sig för att sätta hårt mot hårt, om EU-kommissionen skulle tycka att ECB:s förslag är en bra idé, vilket inte är särskilt otroligt. Stefan Löfven bör ringa den danska statsministern Mette Fredriksen omedelbart och göra upp en plan.
Det handlar inte bara om att Sverige blir fattigare med återhämtningsfonden. I längden handlar det om att rädda stommen i EU-samarbetet – den inre marknaden, som är oerhört viktig för Sverige. EU är på väg att skapa en superstat. Och alla imperier brakar samman förr eller senare. Risken är stor att det blir förr med nuvarande inriktning.
