EU-flaggan utanför Kommissionen i Bryssel. (AP Photo/Yves Logghe, File)
EU-flaggan utanför Kommissionen i Bryssel. (AP Photo/Yves Logghe, File) Bild: Yves Logghe

Adam Cwejman: Den europeiska unionen gräver sin egen grav

EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Fem personer och en journalist. Så många deltog på Europeiska unionens heldygnsfest tillägnad lanseringen av EU:s investeringssatsning ”Global Gateway”. Det var ett "strandparty" där besökarna lovades ”musik och kul”. Men några drinkar eller hopp i poolen blev det inte för de ensamma besökarna. Festen var helt digital, i en virtuell miljö. Besökarna kunde med sina avatarer gå runt och titta på skärmar som visade upp olika samarbeten som EU sjösätter för att bidra till digitalisering och grön energi.

Ett antal, tomma får man förmoda, galor skulle också äga rum under lanseringen där besökarna, enligt en talesman från Kommissionen, kunde ”utforska de långsiktiga fördelarna av EU:s investeringar”. Vilken pulshöjare. Samma talesman förklarade att syftet med denna virtuella fest var att nå en publik som primärt befinner sig på ”TikTok och Instagram, samt uppmana dessa att interagera med kampanjens innehåll”. Men de unga, för att inte tala om alla andra, uteblev.

ANNONS

Det blev en historiskt dyr fest, även för att vara i EU-sammanhang. Varje deltagare kostade Kommissionen, och därmed EU:s medborgare, 841 000 kr. Man skulle vilja vara en fluga på väggen när tillställningen planerades. en kanske ännu hellre när dess genomslag och resultat utvärderades efteråt. Drog de några slutsatser av fiaskot?

Sannolikt inte. Global Gateway-festen är motsvarigheten till en välmenande pappa som försöker prata med ungdomarna på ungdomars vis. Det blir sällan lyckat eller värdigt. Men en sådan pappa är i värsta fall lite pinsam och rolig. Här handlar det om EU-Kommissionen med en mångmiljardbudget och med makt att besluta över hundratals miljoner människor. Av en sådan institution skulle man kanske kunna förvänta sig att den iklädde sig i lite mer självinsikt och värdighet.

Det är inte första gången kommunikatörer i Bryssel med entusiasm försöker göra skäl för sina löner. EU har genom åren prövat serietidningar, superhjältar, brädspel, TV-kanaler och en rad andra oönskade satsningar för att försöka fånga uppmärksamhet och skapa lite europeisk gemenskap. Förutom att vara pengar i sjön framstår dessa satsningar som desperata rop på hjälp från unionen: se oss, älska oss, förstå oss!

Ett inneboende problem med eurokraternas världsbild är att de gör sin egen världsbild till alltings mått. För dem är unionen och dess invecklade institutioner och beslutsprocesser höjden av civilisation och demokrati. Om bara medborgarna kunde förstå det!

ANNONS

Men för en majoritet av européerna är EU lika upphetsande som stammarna i huset: De fyller en funktion men vi behöver inte se dem och deras underhåll ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt. När boende i ett hus blir alltför medvetna om rör och ledningar är det alltsomoftast ett tecken på att något inte fungerar.

I grunden finns här något värdefullt att försvara. Om det kan nog både Kommissionen och Europas folk vara eniga. Men detta samförstånd kring en minsta gemensamma nämnare håller eurokraterna på att slarva bort genom sin tondövhet.

Europa har på grund av sin geografi, små länder som ligger nära varandra, stora fördelar av gränsöverskridande samarbeten. Miljö, infrastruktur, energi, handel, flygtrafik är bara några av de politikområden som vinner på gemensamma lösningar. Enskilt är EU-länderna visserligen inga ekonomiska dvärgar, men tillsammans är de en jätte på den globala scenen. Fördelarna som kommer av en gemensam marknad, tullfrihet och passfrihet är uppenbara. För detta behövs inga taffliga reklamfilmer.

Men det räcker inte för Kommissionen. Dess längtan efter en "ever closer union" kan på sikt äventyra hela EU-projektets existens. Eurokraterna har nämligen missförstått sin plats i Europa. De vill leda samhällsutvecklingen – sätta tonen – inte agera i rollen av kompetent men osynlig underhållsarbetare.

ANNONS

Och det är här det skär sig, och värre kommer det att bli, mellan Bryssel och kontinentens befolkning. En digital fest med hoppande delfiner och pastellfärger är lite löjligt. Men den bristande självinsikten märks framförallt allt oftare i människors vardag när strävan efter ett till Bryssel och Strasbourg centraliserat politiskt beslutsfattande går ut över den lokala och nationella demokratin.

Trots årtionden av seminarier, utredningar och workshops lider unionen av ett allt påtagligare demokratiskt underskott. Maktdelningen är satt helt ur spel och ofta tvingas nationella regeringar helt enkelt foga sig efter beslut fattande på EU-nivå, även där det inte finns några vinster av gränsöverskridande samarbete. Frestar man på tålamodet tillräckligt länge så leder det till sist fram till uppror.

Det har hänt tidigare och kommer att hända igen. Det tydligaste exemplet är avsaknaden av lärdomar efter kritiken mot Lissabonfördraget under 2000-talets första decennium. Åtta år efter ratificeringen av fördraget lämnade EU:s tredje största land unionen. Att det var just Storbritannien som lämnade EU kom knappast som en blixt från klar himmel. Alltsedan 1970-talet har britterna förhandlat till sig undantag, specialklausuler och stretat emot i största allmänhet. Men Brexit hade knappast ägt rum om man från Bryssels sida förekommit kritiken genom att göra något åt demokratiunderskottet.

ANNONS

EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell som tydliggör maktdelningen mellan EU, nationella parlament och den lokala politiska nivån - en konstitution som sätter tydliga gränser för centralmaktens inflytande. Utan en sådan riskerar hela EU-projektet att falla ihop av sin egen tyngd.

För det går inte att förvänta sig att  icke folkvalda tjänstemännen i Bryssel och Strasbourg frivilligt skulle ge ifrån sig delar av vad de, utan eftertanke, har fått av Europas folkvalda: Alltför vidsträckt politisk makt. Det är en makt som inte har motsvarats av några möjligheter till demokratiskt ansvarsutkrävande. Och varje gång den kombinationen gör sig påmind så naggas förtroendet för unionen i kanten. Det finns en ände på tålamodet och det kan mycket väl vara så att Brexit bara var början.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS