På fredag samlas EU:s stats- och regeringschefer för att diskutera unionens långtidsbudget för perioden 2021 - 2027. Mest kontroversiellt är förslaget att gemensamt låna upp 750 miljarder Euro, utöver den normala EU-budgeten, till en särskild coronafond. Sverige skulle indirekt behöva bidra med 150 miljarder kronor – sex gånger mer än vårt årliga nettobidrag till EU.
Att det behövs stimulanser till de länder som drabbats hårt ekonomiskt av coronaviruset är egentligen inget att diskutera, ur ett ekonomiskt perspektiv. Men som vanligt i EU-sammanhang handlar det mer om politik än ekonomi.
Förslaget har kritiserats för att pengarna inte kommer gå till de mest coronadrabbade länderna utan till fattiga och skuldsatta medlemsländer. Det menar bland annat tidigare näringsministern Leif Pagrotsky med flera (Expressen 8/7). Just den kritiken skjuter kanske lite bredvid mål. Den ekonomiska kris som väntas beror ju inte i första hand på de direkta, utan de indirekta effekterna av coronabekämpningen. De fattiga medlemsstaterna är extra känsliga för de ekonomiska följdeffekterna av krisen.
Däremot har Pagrotsky rätt i att stödet i betydande delar syftar till att upprätthålla euron. Utan den gemensamma valutan hade penningpolitiken kunnat spela den roll som finanspolitiken nu tvingas ta. De sydeuropeiska länderna hade till exempel fått se sina valutor sjunka i värde, vilket stimulerat deras turistsektor. Euron är också en grundorsak till att dessa länder kunnat skuldsätta sig till relativt låga räntor.
EU-samarbetet är i grunden mycket värdefullt för Europas länder. Den gemensamma marknaden har i hög grad varit välståndsskapande. Detsamma kan inte sägas om euron, som med sin inbyggda obalans (en valutaunion kräver gemensam finanspolitik för att fungera) skapar ett tryck mot en överstatlighet som egentligen inte behövs för handeln. Euron var i sin begynnelse ännu ett missriktat försök från Frankrike att ”kontrollera” Tyskland. Det blev i det närmaste tvärtom.
En situation där medlemsländerna blir beroende av stöd och transfereringar från Bryssel kommer ofrånkomligen att skapa slitningar. I praktiken innebär det att Tyskland och Frankrike kopplar ett allt starkare grepp om unionen, medan länderna i periferin hamnar i ekonomisk, och därmed politisk, beroendeställning. Den typ av stöd som nu planeras belönar en slarvig finanspolitik, där man inte sparat i ladorna, samtidigt som stödet snarast kommer spä på känslan av beroende och förnedring.
Sverige och några få andra mindre länder har hittills motsatt sig direkta coronabidrag och vill istället att de ska utformas som lån. Det är en rimlig inställning i princip. Men framförallt borde stödinsatserna vara en fråga för euroländerna. Icke-euroländer – som Sverige och Danmark – borde inte behöva bidra lika mycket.
Svenska politiker måste bestämma sig för hur vi ska förhålla oss till EU:s framtid. I de pågående förhandlingarna har Sverige krävt att utbetalningarna från coronafonden villkoras med krav kopplade till rättstatlighet. I princip lätt att hålla med om. Att upprätthålla rättsstaten är fundamentalt. Men i praktiken är det förstås en tolkningsfråga vilken lagstiftning nationella parlament inte ska få genomföra – kopplat till allt större EU-gemensamma fonder blir det ytterligare ett sätt att underminera medlemsstaternas suveränitet.
EU-kommissionen trycker även på för att ge EU egen beskattningsrätt, något man åter försökt lansera i samband med coronastöden. Det vore en vattendelare i EU:s historia. Den dag EU får egen beskattningsrätt – där pengarna går direkt från medborgare och företag till de federala institutionerna – kommer tåget mot överstatlighet vara svårt att stoppa. Med egna pengar kan Bryssel utöva påtryckningar mot medlemsländerna för överstatlighet på i princip alla områden.
EU-samarbetet är som sagt i grunden både klokt och nödvändigt. Men mer samarbete är inte nödvändigtvis bättre samarbete. Ett försök att göra det mångspråkiga och kulturellt diversifierade Europa till ett USA riskerar med stor sannolikhet att bryta sönder unionen genom att konflikten centrum-periferi förstärks ytterligare. Det är också högst tveksamt om detta grundläggande demokratiproblem kan lösas med några skrivna fördrag.
EU bör syssla med handel och i viss mån med säkerhetspolitik. Men EU ägnar sig idag åt allt mellan himmel och jord. Och det går åt fel håll. EU:s institutioner genomsyras av visionen om att omvandla unionen till en federal stat – även om det sällan sägs uttryckligen.
Med Storbritannien ur leken har en tung bromskloss försvunnit för federalisterna. I längden kan inte små länder som Sverige hålla emot om unionens kärnländer driver på i federal riktning. Den mest rimliga lösningen vore därför om Sverige förespråkade ett EU ”i flera steg” där de som vill gå vidare mot överstatlighet får göra det själva, medan exempelvis de nordiska länderna och länderna i Central- och Östeuropa har en högre grad av autonomi. Annars kommer vi få en växande Swexit-opinion.
Hittills har vi inte sett en tillstymmelse till strategi från den svenska regeringens sida i denna för landet avgörande fråga.
