Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Naomi Abramowicz Bild: Anna Tärnhuvud
Naomi Abramowicz Bild: Anna Tärnhuvud

Naomi Abramowicz: Nu behöver Sverigedemokraterna växa upp

När SD hade en annan position i svensk politik fanns det en logik i att att reta gallfeber på etablissemanget. Nu är det dags att visa sig mogen uppgiften att ta ansvar för landet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Från 5,7 procent i riksdagsvalet 2010 till 20,5 procent tolv år senare. Inget annat riksdagsparti kan skryta med valframgångar av sverigedemokratiskt snitt. Det har gått så snabbt att inte ens partiledningen tycks ha hängt med i övergången från paria till näst största parti och regeringsunderlag.

För delar av partiets toppföreträdare låter fortfarande som att det är 2010 och beter sig som trotsiga tonåringar snarare än seriösa politiker. De som tillhör partiledaren Jimmie Åkessons generation tycks minst lika drivna av revanschism som politisk övertygelse.

Som Åkessons stabschef Linus Bylund, som verkar hamna i en ny medial kris så fort han öppnar munnen. Direkt efter valet fick han massiv mediekritik när han sa att skulle ägna sig åt ”journalistrugby” och ”knuffa journalister”. Det är förvisso inte en dålig beskrivning av hur det känns att röra sig framåt i en journalistklunga. Men Bylund är slipad nog att förstå vilka upprörda reaktioner som väntar när han talar om att knuffa journalister.

Richard Jomshof, nybliven ordförande i justitieutskottet, tillhör samma gäng. För Jomshof verkar mycket kretsa kring att få upprättelse efter alla år som utstött, något som han har talat om såväl före som efter valet. När han fick frågan om vad den nya rollen betydde svarade han att det var en revansch efter alla år som utskrattad, hånad och smutskastad i media. Det är knappast en sund drivkraft för någon som ska leda ett av riksdagens viktigaste utskott.Målet borde vara att få representera sina väljare och göra Sverige bättre, inte att få personlig upprättelse.

Riksdagsledamoten Björn Söder verkar ha samma inställning. Häromveckan twittrade han uppbragt att ”public service ska banne mig reformeras i grunden” efter en debatt i Aktuellt mellan Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, och PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, om SD.

När Sverigedemokraterna hade en annan position i svensk politik fanns det en logik i att deras främsta mediestrategi var att reta gallfeber på etablissemanget. Det var befogat att spela underdog, för det stämde ju. Medier och meningsmotståndare utmålade partiets politiker och väljare som korkade losers. Att hugga tillbaka var en rimlig taktik.

Men nu har partiets roll förändrats. Sverigedemokraterna har reell makt, och det kräver en förändring i attityd från dess representanter – särskilt de som blir utskottsordföranden och får några av riksdagens tyngsta poster.

En mer mogen inställning går i alla fall också att skönja hos vissa. Däribland Aron Emilsson, numera ordförande i utrikesutskottet. ”Min ambition är att den som väljs till ordförande ska verka så samlande det bara går i den här svåra säkerhetspolitiska situationen”, sa Emilsson (SvD 1/10).

Övriga partiföreträdare borde ta efter Emilsson. Partiets politiker behöver vänja sig vid att det faktiskt spelar roll vad de säger och hur de agerar. Tonårstrots passar sig inte när man är näst störst i riksdagen.