Mötet mellan USA:s president Donald Trump och Rysslands envåldshärskare Vladimir Putin i Alaska har skapat oro i Europa. Ska Ukrainas framtid avgöras av stormakterna över européernas huvuden?
Bland kommentatorer dras liknelser med München 1938 – det famösa mötet mellan ledarna för Nazityskland, det fascistiska Italien, Frankrike och Storbritannien.
Det relativt nybildade Tjeckoslovakien tvingades då avträda de tyskbefolkade gränstrakterna i Sudetenland, vilket snart visades sig bara vara ett steg på vägen för Hitlers expansionsplaner. Storbritanniens premiärminister, Neville Chamberlain, har för eftervärlden fått förkroppsliga naiviteten genom sitt uttalande vid hemkomsten om ”fred i vår tid”.
Det är lätt att vara efterklok. För dåtidens aktörer, som hade första världskrigets fasor i färskt minne, var det ingen konstig ambition att försöka undvika ett nytt storkrig. Det fanns även en förståelse för att de sudettyska områdena, där tyskar var i majoritet, skulle få tillhöra Tyskland. Man ogillade Hitler men underskattade hans storhetsvansinne.
Dagens Ryssland må vara en korrupt diktatur, där den statliga propagandan flödar. Men paralleller till 1930-talet ger högst begränsade insikter. Att Putin visat sig allt mer hänsynslös betyder inte att han är en kopia på Hitler. Den säkerhetspolitiska situationen 2025 är inte heller densamma som 1938. Historiska lärdomar är generellt ofta vanskliga. I praktiken reduceras de lätt till retorik. Den som förespråkar total kompromisslöshet kan alltid vifta med München 1938. Krigsmotståndare har ett nästan lika tacksamt kort i Vietnamkriget, där linjen att aldrig vika ned sig slutade i totalt fiasko för USA. Även första världskrigets olycksaliga start används i bland som argument för vikten av förhandlingar. Men konflikter skiljer sig åt, både i tid och rum.
Ett slut på kriget i Ukraina kräver en självständig analys av maktförhållanden och militärteknik i dag, liksom en eventuell freds konsekvenser. Det gäller förstås även konsekvenserna av ett fortsatt krig. Uppskattningsvis har kriget hittills skördat över en miljon offer i döda och skadade. Om ett halvår har det pågått längre än andra världskriget för Rysslands och Ukrainas del.
Att Ryssland, närmare bestämt Vladimir Putin och hans krets, bär den moraliska skulden för slakten på slagfältet är helt självklart. Ryssland startade kriget 2014 och expanderade det kraftigt 2022. På Krim skedde övertagandet oblodigt. Halvön var rysk fram till 1954. Där fanns ett stöd bland stora delar av befolkningen för den ryska saken. I Donetsk och Luhansk var stödet svagare, men inte obetydligt. Moskva var tvungna att orkestrera fejkade uppror för att få kontroll över delar av provinserna, något man förgäves försökte även på annat håll i Ukraina.
Detta legitimerar naturligtvis inte den ryska invasionen. Men det är ändå viktigt att ha i minnet. Det är inte en realistisk hållning att Ukraina militärt ska lyckas ta tillbaka de områden som Ryssland kontrollerat sedan 2014. Där bor flera miljoner invånare som genuint eller på grund av den ryska propagandan motsätter sig en återgång. En sådan operation skulle bli oerhört blodig oavsett vad den internationella rätten säger. I praktiken kommer vi få leva med en olaglig gränsändring.
Till saken hör också att kriget mer eller mindre stått still de senaste tre åren. Den ryska armén lyckades erövra en landkorridor till Krim, genom provinserna Zaporizjzja och Cherson i krigets början, mest för att de låg oförsvarade när Ukraina prioriterade försvaret av huvudstaden Kiev. Av bland annat militärtekniska skäl har den försvarande sidan sedan haft en stor fördel i den här konflikten. Fortsatt krig kommer innebära fortsatt stort mänskligt lidande, utan att någon part kan räkna med ett avgörande.
Därför är en fredsuppgörelse som innebär frysta frontlinjer på många sätt försvarbar. En lösning som i viss mån skulle påminna om det över 70 år gamla vapenstillestånd mellan Syd- och Nordkorea som fortfarande gäller.
Men en fred måste också vara strategiskt försvarbar för Europas del. Ett avgörande villkor är att Putin inte ska kunna återuppta kriget igen. Ukraina behöver få säkerhetsgarantier från Väst, inklusive USA. Ännu viktigare är att Ukraina måste kunna ha en stark egen vapenproduktion och armé utan några restriktioner samt att Moskva inte får igenom några villkor som berör Ukrainas inrikespolitik och interna maktförhållanden.
Landets politiska autonomi är betydligt mer central än vem som de facto kontrollerar de sydöstliga provinserna. Trots att Putin lär sälja in en fredsuppgörelse som en seger, är dessa provinser bara ett litet tröstpris i jämförelse med hans ursprungliga ambition att insätta en lydregim i Kiev – en ambition som hans egen misslyckade krigföring i praktiken helt omöjliggjort.
Därmed inte sagt det blir lätt för det ukrainska ledarskapet att gå med på en fredsuppgörelse som de facto innebär att man förlorar territorium, även om man rent juridiskt inte måste erkänna de nya gränserna. Ukraina har heller ingen anledning att gå med på att ge ryssarna kontroll över de delar av Donetsk som Ukraina fortfarande kontrollerar – ett krav som mest framstår som förnedrande.
Det som talar för att Putin faktiskt vill ha ett slut på kriget är svårigheterna att komma särskilt mycket längre. Kriget är dyrt för Ryssland och Trump lockar med förbättrade relationer till USA. Det som talar emot är att ett välmående och demokratiskt Ukraina är ett hot mot det ryska oligarkstyrda systemet – något som hela tiden varit en viktig drivkraft för Kremls ambitioner att kontrollera Ukraina. Putin har nämligen rätt på en punkt. Ryssland och Ukraina är kulturellt närstående. En annan samhällsmodell i Ukraina skulle kunna visa den ryska befolkningen att det finns alternativ till en elit som i första hand skor sig själv och är beredd att offra den egna befolkningens liv och välstånd.
Det sistnämnda är ett skäl att inte vara för optimistisk kring möjligheterna för en uppgörelse. Men det är också ett skäl att inte vara allt för pessimistisk kring fortsatta ryska expansionsplaner. Ukraina är betydligt viktigare för Kreml, ekonomiskt, politiskt och ideologiskt, än exempelvis Baltikum. Rustar bara Europa upp i tillräckligt snabb takt borde vi kunna avskräcka Moskva från nya öppna aggressioner. Den ryska armén har trots allt nötts ned i Ukraina.
Det vore för cyniskt att motsätta sig en fred med ytterligare hundratusentals döda som följd enbart för att köpa Europa tid. Freden, om den nu lyckas komma på plats, kommer inte bli perfekt. Men den kommer få ett slut på massdödandet. Det finns heller ingen naturlag som säger att en solkig fred automatiskt leder till nya krig. Historien kan visa upp ytterst få exempel på moraliskt eller strategiskt oklanderliga fredsavtal. Vi bör med andra ord rusta för det värsta och samtidigt vara beredda på att behöva samexistera med en fientligt sinnad stormakt i öst under överskådlig tid.
Egentligen handlar det i bägge fallen om att se världen realistiskt. Girighet, korruption, maktmissbruk och militarism finns där ute. Maktförhållandena mellan världens länder är ojämnt fördelade. Våra värderingar är inte universella. Det kräver att vi kan försvara oss. Vi kan inte bara blunda och tro att någon annan ska göra det åt oss, så som Europa i praktiken länge förlitat sig på USA. Men vi kan inte heller räkna med att en gång för alla få bort ondskan från världen genom att bomba eller predika bort den – den logik som dominerade under det tidiga 2000-talet olika interventionskrig. Illusionernas tid är förbi. Alternativet är inte cynism eller defaitism, utan att hantera verkligheten som den ser ut och försöka bemästra konsekvenserna så gott det går. Det är betydligt svårare.
