Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl kan inte förstå varför C inte får ett större väljarstöd. ”Minst en tredjedel av väljarna vill ju ha en stabil politik i mitten”, säger han i en intervju i SvD (20/12). Han menar att Centerpartiets mantra att politiken utformas bäst i den ”breda mitten” har missförståtts. Det är inte så i dag, men det kan bli så efter nästa val. Hoppas han.
Ådahl har rätt i att det skulle vara bra för Sverige om partierna i högre utsträckning kunde samarbeta för att ta ansvar för Sverige. Felet i resonemanget är att hans eget parti skulle vara den naturliga utgångspunkten i ett mittensamarbete. Centern må ha självuppfattningen att man är ett mittenparti, men sett till politiskt sakinnehåll är partiet snarare radikalt.
Ekonomiskt står C långt till höger. C är den kraft i riksdagen som hårdast driver privatiseringar som lösning på samhällsproblemen. Ett av de stora prestigeprojekten under samarbetet med Socialdemokraterna har varit att lägga ut Arbetsförmedlingens uppgifter på privata utförare. Det är just denna typ av system, som finns i många andra delar av välfärden i dag, som öppnat upp för fusk och kriminalitet. Så är det i praktiken, men C är fast i teorierna.
LÄS MER: Centern har blivit de nya sociala ingenjörerna
LÄS MER: Killen som kör hem din mat har för dåligt betalt
Centern är också en ivrig påhejare av sänkta löner för integrationens skull. För några år sedan föreslog partiet att arbetsmarknadens parter skulle teckna ett speciellt avtal för nyanlända inom branscher som städ, restaurang och handel, med en lägre lön än i de vanliga avtalen. Om parterna inte kom överens ville partiet se lagstiftning – ett radikalt brott mot etablerade principer på den svenska arbetsmarknaden, och tveksamt ur en likabehandlingsprincip.
Samtidigt är C ett parti som lutar till vänster i frågor som migration, där man vill se en mer generös invandring. C är traditionellt motståndare till kärnkraft, en inställning som är sprungen ur motstånd mot urbanisering och ”kärnkraftsamhället”. I intervjun med SvD ger Martin Ådahl uttryck för just den positionen.
Centerpartiets politik är alltså inte mitten i svensk politik. Den som vill se en samling i mitten bör snarare rikta blicken mot de stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna.
Som DN:s politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki skriver i en ledartext (18/12) skulle M och S tillsammans kunna förhandla fram långsiktig politik på flera områden.
Trots att partierna är huvudfiender i tävlan om regeringsmakten finns en stor potential till samsyn. Det gäller migrationspolitiken, där S under de senaste sju åren låtit sig köras över av Miljöpartiet. Det gäller energi- och klimatfrågan, där S, sin nuvarande retorik till trots, i grunden är ett kärnkraftsvänligt parti som förstår industrins behov.
Det gäller även Sveriges relation till EU, där båda partierna har inställningen ja till samarbete, nej till superstat. Men även kriminalpolitiken, där S förvisso har varit långsamma med straffjusteringar men inte är principiella motståndare till skärpta straff för grova våldsbrott, finns det en viss samsyn.
Både Socialdemokraterna och Moderaterna har behov att locka stora väljargrupper. Det behovet har dock inte partier som Centern och Miljöpartiet, som har en väl teoretisk syn på politiken och som delvis profilerar sig som ”livsstilspartier”. Men för att vara ett attraktivt val i breda lager måste man leverera något konkret. Något som förbättrar människors vardag, eller åtminstone inte försämrar den.
Små partier har fått ett orimligt stort inflytande de senaste åren. För Sveriges skull vore fler uppgörelser i den faktiska breda mitten – alltså mellan M och S – bättre.
