Karin Pihl: Så blev nyliberala Centern ett vänsterparti

Hur kan Sveriges mest marknadsliberala parti plötsligt hamna på samma sida som Vänsterpartiet?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Magdalena Anderssons chans att bilda en S-regering hänger nu på Vänsterpartiet. Centerpartiet meddelade redan förra veckan att man kommer stödja Andersson. Faktum är att Centerledaren Annie Lööf redan i somras gav löften om att stödja en S-MP-budget, enligt uppgifter till Expressen. Det ska ha varit en del av uppgörelsen efter regeringskaoset i somras, då V fällde regeringen som en protest mot planerna på att införa marknadshyror i nyproduktion.

Centerpartiet har alltså blivit en betydligt smidigare samarbetspartner till Socialdemokraterna än Vänsterpartiet. Annie Lööf försöker krampaktigt hålla fast vid att samarbetet är en ”samling i den breda mitten”. Men den verklighetsbeskrivningen är hon alltmer ensam om.

ANNONS

Centern har förvisso en tradition av att samarbeta med Socialdemokraterna under 1900-talet. Men den nuvarande partiledaren och de personer som hon har omgivits av tillhör den generation som brukade kallas Stureplanscentern, efter nöjeskvarteren på Östermalm i Stockholm. Det var en grupp centerpartister som under början av 2000-talet stod för en ”nyliberal” ideologi, där statens makt skulle hållas på en minimal nivå.

Under denna tid var Centerpartiet och Annie Lööf ett rött skynke för vänstern. Kraven på skattesänkningar och vurmen för avregleringar gjorde henne till en huvudfiende.

Men nu är det tvärtom.

Hur kan ett parti som alldeles nyss var det mest marknadsliberala gå till att vara med i samma lag som Vänsterpartiet?

Skattesänkningar och avregleringar hade varit betydligt enklare om C i stället samarbetade med M, KD och L. Ändå står Centern, trots intern kritik, fast vid att det är bättre med en socialdemokratisk statsminister än en moderat.

Svaret är att den ekonomiska liberalismen bara är en liten del av det som det nya Centerpartiet med personer som Annie Lööf och Fredrick Federley i spetsen stod, eller står, för.

Bakgrunden till denna ideologiska inriktning är 1980-talets nyliberalism och den frihetsrörelse som uppstod bland ungdomar under 1990-talets svartklubbsera, med krav på slopat alkoholmonopol och en mer tillåtande attityd mot droger. Individens rätt att göra vad den ville utan att någon klåfingrig stat blandade sig i stod i centrum.

ANNONS

Detta är grunden till krisen i partiet 2013, då Annie Lööf tvingades avbryta en semester för att åka hem och hantera stormen som uppstod efter att det nya idéprogrammet lanserades. Det innehöll bland annat förslag om månggifte, slopad arvsrätt, fri invandring, kraftigt sänkta skatter och slopad skolplikt för barn.

LÄS MER: För Lööf är alla principer till salu utom en

Denna ideologi skiljer sig från traditionell svensk liberalism då den står för långtgående social frihet, med en tolerant syn på sexköp, droger och månggifte. Argumenten bakom skattesänkningar är inte de klassiska borgerliga, att det är moraliskt rätt att uppmuntra utbildning och flit, utan en idé om att staten inte har rätt att inkräkta på människans frihet. Det gäller ekonomiska inskränkningar, men också moraliska, vilket var bakgrunden till striden mot FRA-lagen 2008.

Denna definition av frihet tangerar ren gränslöshet. Det är en postmodern form av liberalism som har både retoriska och ideologiska likheter med dagens identitetspolitik, med det starka fokuset på jaget och synen på majoritetssamhällets småborgerlighet som något till sin natur förtryckande.

I denna världsbild finns också en idé om att nationsgränser är ett hot mot den mänskliga friheten. Inget kollektiv, i form av en stat, har rätt att hindra någon från att bosätta sig var hon vill. Vi har inte rätt att utestänga någon, eftersom det där ”vi”-et inte egentligen tillskrivs någon legitim politisk roll.

ANNONS

Uppfattningen kan tolkas som uppfriskande tolerant och antitotalitär, men också barnslig, eftersom utgångspunkten ofta är ”varför ska staten förbjuda mig från att…”. Den kan också uppfattas asocial, odemokratisk och verklighetsfrånvänd. Konsekvenserna på en högre nivå av exempelvis en fri arbetskraftsinvandring, i form av exploatering och lönedumpning, är man mindre intresserad av. Maktanalysen begränsar sig till att kritisera statens maktutövande. Ett ”slavkontrakt” med en arbetsgivare är "bara" en fri överenskommelse.

När Sverigedemokraterna med sin upphottade folkhemsnationalism gjorde inträde i politiken blev de en existentiell fiende för Stureplanscentern. Det SD står för: traditioner och kulturell homogenitet, att majoriteten har rätt att kräva anpassning av individen och den enskilde har plikter mot samhället, är den nyliberala centerns raka motsats. Det var också därför det var så svårt att kritisera SD på ett sätt som gav effekt. Världsuppfattningarna är så radikalt olika.

Trots att retoriken i dag låter delvis annorlunda är utgångspunkten i C intakt. Det spelar ingen roll att man kan få igenom fler jobbskatteavdrag med stöd av SD. Det är enklare att samarbeta vänsterut, eftersom den moderna vänstern inte talar om arbetarkollektivets kamp mot kapitalet utan individens frigörelse genom normkritik, genusanalyser och sådant.

Det är också därför det är lättare för det andra mittenpartiet Liberalerna att samarbeta högerut. Där finns en idé om att vara medelklassens liberala parti. Medan Centern aldrig har varit ett särskilt borgerligt parti, oavsett om det varit landsbygden eller Stureplan som varit dess geografiska utgångspunkt.

ANNONS

LÄS MER: Annie Lööf är inte mitten i svensk politik

LÄS MER: Vänstercenterstyret är långsiktigt ohållbart

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS