Om det nuvarande opinionsläget skulle bli valresultatet nästa år kommer det vara mycket svårt att bilda regering. Det löser sig om de tre högerpartierna – M, KD, SD – får egen majoritet. Då kan moderater och kristdemokrater bilda en någorlunda stabil regering, med Sverigedemokraterna som stödparti. Men de har haft svårt att klättra över 50 procent i mätningarna. De kan hoppas på stöd från Liberalerna. Men det kräver dels att L överlever riksdagsvalet, dels att partiet lyckas ena sig kring att stödja Ulf Kristersson som statsministerkandidat – och dels att L:s mandat räcker till för en majoritet. Allt detta är högst osäkert.
Situationen talar för att det är oklokt att låta sig lockas in i en allt för hård konfrontation. Möjligheterna för dagens januarisamarbete att fortsätta ser inte heller ljusa ut. I dag bygger det på förutsättningen att januaripartierna tillsammans samlar 167 mandat, mot högerpartiernas 154 mandat. Men om opinionsmätningarna blir valresultat kommer högerpartierna samla fler mandat än januaripartierna, också om Liberalerna skulle klara sig och hålla fast nuvarande S-samarbete. I ett sådant läge kan inte januaripartierna få igenom sin budget.
Vi kan alltså mycket väl hamna i läget att högerpartierna inte är tillräckligt starka för att bilda egen regering – men tillräckligt starka för att blockera januaripartierna. Det är faktiskt ganska sannolikt.
Det finns skäl för partierna – och då framförallt Moderaterna och Socialdemokraterna – att reflektera över detta redan nu. Inte minst mot bakgrund av att tonläget har skruvats upp betänkligt – framförallt från socialdemokratiskt håll – redan ett och ett halvt år före valet. S och M har bägge ett ansvar att inte driva polariseringen för långt. Efter valet kan de nämligen bli tvungna att tala med varandra av den enkla anledningen att det inte kommer gå att bilda regering på något annat sätt.
Teoretiskt sett kan januaripartierna ta in Vänsterpartiet i sitt samarbete. Men det får nog anses uteslutet att Liberalerna går med på det. Och varför skulle Centern ta det steget frivilligt? C och V intar i de flesta avgörande frågor motsatt position. Ett sådant samarbete skulle vara ännu mer onaturligt än det nuvarande. Men framförallt skulle det vara riktigt dåligt för Sverige. Det skulle innebära en ännu värre handlingsförlamning än i dag. Det enda dessa partier skulle kunna enas om är att föra ”kulturkrig” mot oppositionen medan allvarliga samhällsproblem skulle förbli olösta. Högeralternativet har åtminstone en sakpolitisk samsyn och en reformagenda som även inbegriper ekonomin.
Att regeringsfrågan blir löst genom ett ofrivilligt samarbete mellan C och V bör undvikas. Förhoppningsvis inser de det själva. Bägge partierna skulle få ett internt uppror på halsen.
Då återstår egentligen bara för socialdemokrater och moderater att göra upp. Men det måste ske öppet och rakryggat. Inte som en belöning till Annie Lööf, inte i form av någon sexpartikoalition och absolut inte i form av någon konstitutionellt tveksam decemberuppgörelse.
Det som i så fall måste till är ett renodlat regeringssamarbete. För Sverige måste kunna regeras konstruktivt. En extremt driven polarisering gör det i längden svårt att styra landet och bidrar till att ge småpartierna ett oproportionerligt inflytande. M och S vill förstås inte höra talas om något samregerande innan valet. Det är impopulärt både bland partigängare och Twitterkrigare. Men hos befolkningen i stort finns en förväntan att de stora partierna ska ta sitt ansvar, och sätta landet främst. I Tyskland och Finland klarar man det. Det behövs inget världskrig för att samarbeta. Den föreställningen är mest en besvärjelse.
Naturligtvis finns det uppenbara nackdelar med ett sådant samarbete. Främst att det skulle sakna ett tydligt regeringsalternativ. Men vi har å andra sidan inte ett tvåpartisystem som i Storbritannien utan ett proportionellt valsystem. Det bygger faktiskt på att man måste kunna samarbeta. Vår konstitution förutsätter att vi inte ser politiken som en evig och existentiell konflikt. Högerledaren Arvid Lindman drev för ett sekel sedan igenom proportionaliteten för att värna samarbetstraditionen. Väljaropinionen kan ändå göra sig hörd i debatten och kommande val.
Det är realistiskt sett ett andrahandsalternativ för alla inblandade. Men de övriga andrahandsalternativen är antingen extremt dåliga eller helt enkelt obefintliga. Ett extra val lär inte heller reda upp knuten.
Sakpolitiskt skulle det faktiskt inte vara särskilt svårt. Miljöpartiet skulle förpassas till avbytarbänken. M skulle få igenom sina krav inom kriminal- och invandringspolitiken. Energipolitiken skulle få en stabilare grund utan experimentlusta, liksom välfärden. Störst oenighet finns kring skatter och arbetsmarknad, men där är det fullt möjligt att hitta kompromisser. Sveriges stora utmaningar löper inte längre längs med 1980-talets ideologiska konfliktmönster.
Utgångspunkten kan inte vara att väljarna alltid vill ha konflikt och straffar ansvarstagande. För en majoritet är det nog tvärtom – än så länge.
