Avvikelserapporterna från Uddevallas hemtjänst är hjärtskärande läsning. Gamla och funktionshindrade personer som behöver hjälp även på natten har inte fått sin medicin, har inte fått utlovad övervakning, har fått vänta orimligt länge när de larmat.
Men värre än så: Många av rapporterna om nattpatrullens arbete handlar om flagrant vanvård och rena trakasserier, om brukare som inte har fått hjälp med att gå på toaletten, som fått ligga hela natten i urin, intorkad avföring och till och med spyor. De har blivit hånade, ovarsamt hanterade och ovänligt bemötta.
Hur kan man ”glömma” en gammal människa sittande i sin rullstol mitt i natten, iklädd bara t-shirt och blöja? Hur kan man ”glömma” att stänga och låsa ytterdörren om en sängliggande, försvarslös person?
Efter fem år av besynnerligt många allvarliga incidenter, anmälda av dagpersonalen, nådde informationen äntligen fram till kommunens socialchef, Malin Norrman, som i början av september stängde av hela personalgruppen.
Hon kan inte förklara varför hon inte fått kännedom om missförhållandena tidigare. Eller alltså, hon har vetat, fast ändå inte fattat, skulle man kunna säga, när man försöker tolka den här utsagan: ”Den här sammanfattade bilden med den här allvarlighetsgraden har jag inte fått till mig tidigare.”
Samtidigt som detta pågått har nattpatrullen haft 16 olika chefer. Det framhålls som en delförklaring till att ingen riktigt tagit tag i problemen. Man skulle också kunna vända på det och hävda att en sådan sak borde ha varit skäl nog för avdelningschefer, socialchef och politikerna i socialnämnden att ta sig en ordentlig titt på den delen av verksamheten. Varför i all världen slutar enhetscheferna på löpande band just där? Att dagpersonalens enhetschefer inte larmat högre, är också obegripligt. Det är ju deras anställda som upptäckt vanvården och skrivit avvikelserapport efter avvikelserapport.
Om man för bara en sekund blundar och föreställer sig att man ligger i en säng, oförmögen att själv ta sig upp, oförmögen att sköta toalettbesök på egen hand, om man föreställer sig hur det skulle vara att behöva hjälp med blöjbyte – då inser man snabbt hur oerhört viktigt det är med ett vänligt och respektfullt bemötande. Om man föreställer sig hur det skulle vara att ligga i en nerkissad säng och be om torra sängkläder – då inser man hur skrämmande och förnedrande det måste vara att en person som finns i ens hem för att hjälpa med sådant, struntar i det och går sin väg.
Skandalen i Uddevalla påminner om vanvården på ett boende i Kortedala som avslöjades i våras av SR-programmet Kaliber: En särskild personalgrupp som bara arbetar natt och utmärker sig genom att behandla de hjärnskadade brukarna med förakt, nonchalans och hårdhet, enhetschefer som i flera år lät grymheten pågå – och så de ovetande och chockade verksamhetscheferna och politikerna.
Och minns ni övergreppen i Uppsala förra året? Elsa och Siv våldtogs av hemtjänstpersonal, och nonchalerades av enhets- och verksamhetscheferna. Politikerna? Visste såklart ingenting.
Det påminner i sin tur om våldtäkterna i Umeå tidigare i år. En kvinna anmälde att en anställd förgripit sig på henne varvid kommunen i och för sig inte skickade dit honom mer, men lät honom jobba kvar – vilket ledde till att han förgrep sig på fler kvinnor. Så kan det gå, eller som en av verksamhetscheferna uttryckte saken: ”Utifrån den information och det som kommit till vår kännedom så var det de åtgärder som vi bedömde lämpliga i det läget.”
I Kristianstad var det ett städföretag som hos kund efter kund upptäckte att hemtjänsten inte skötte om brukarna på ett värdigt sätt. Det mest uppseendeväckande fallet handlade om en man som låg och frös i sin säng, i urin och avföring. Hemtjänsten hade slängt ut hans kläder och sängkläder på balkongen – och sedan stuckit.
Det finns i alla dessa exempel en brutalitet och hänsynslöshet som går långt bortom sådana missförhållanden som kan uppstå vid tidsbrist. Det är dem vi måste komma åt. Vad är roten till den vanvård som gränsar till sadism? Finns det, som i Kortedala, en etnisk-kulturell dimension? Varför anställs män med ett kriminellt förflutet? Hur säkerställer kommunerna att människorna – och inte minst männen – de anställer har en respektfull attityd gentemot de äldre i vårt land? Hur är det överhuvudtaget möjligt att larm om sexuella övergrepp inte leder till omedelbar avstängning?
Ingen annan grupp är så försvarslös som de allra äldsta. Barn är lika försvarslösa, men är under sina föräldrars beskydd och har därtill den status som kommer av att tillhöra framtiden. Gamla och sjuka människor är ofta ensamma och isolerade, kanske på långt avstånd från eventuella barn. Deras vänner är döda eller själva lika gamla och sjuka. Ingen ser hur de behandlas. De blir allt fler och de kostar alltmer och har sedan länge slutat bidra till det offentliga.
Hur vi behandlar dem säger något mycket väsentligt om vad för slags samhälle vi är. De som vårdas i sina hem nu, det är de som kanske vagt minns andra världskriget, de som var unga på 50-talet, produktiva och reproduktiva på 60- och 70-talet, och på höjden av sin karriär under 80-talet. På 90-talet fick de barnbarn och en bit in på 00-talet levde de aktiva pensionärsliv.
De är det Sverige som vi yngre aldrig har upplevt, de minns sådant som vi bara har hört om. Det är svindlande att tänka på. En 90-årig människa rymmer så många erfarenheter av svunna tider, de som fött fram dagens samhälle. Vi kan bara inte tillåta att de framlever sina sista år rädda, ledsna och förnedrade.
