Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kajsa Dovstad: Målet med livet kan inte vara att dö på akuten

Trots att sjukhusvård är plågsamt för svårt sjuka äldre hamnar många på akuten under den sista tiden i livet. Det är inte ett värdigt slut på ålderdomen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I början av förra sommaren ökade plötsligt antalet multisjuka äldre på Östra sjukhusets akutmottagning. Svårt sjuka i Covid-19 kördes de in från sina äldreboenden. Anledningen var inte ökad smittspridning av corona, utan medierapportering om att äldre lämnades att dö under pandemin. Oroliga anhöriga krävde sjukhusvård. Flera patienter skickades dock tillbaka med vändande ambulans eftersom det inte fanns något mer att göra.

Fenomenet är tyvärr alltför vanligt även när det inte är pandemitider. Många äldre åker fram och tillbaka mellan hemsjukvård och sjukhusvård de två sista veckorna i livet, enligt Socialstyrelsen. Man kan fråga sig om det är ett värdigt slut på livet.

Sjukhus är en dålig plats att dö på, av flera skäl. För det första finns det ett värde i att tillbringa den sista tiden i en välkänd miljö med välbekant personal och anhöriga. Undersökningar visar också att de flesta terminalt sjuka vill vårdas och slutligen gå bort hemma.

För det andra får den döende sämre omhändertagande, enligt siffror från palliativregistret. Den kommunala omsorgen är bättre än sjukhusen på samtliga sju kvalitetsindikatorer för vård i livets slutskede – inklusive tillgång till smärt- och ångestlindrande läkemedel. För äldre är de största skillnaderna mänsklig närvaro, smärtskattning (bedömning av smärta) och brytpunktssamtal (samtal om att behandlingen ändras från livsförlängande till lindrande).

Ändå finns en djupt rotad föreställning om att vård alltid ges bäst på sjukhus. Det finns en utbredd okunskap om att sjukhusvård kan vara både plågsamt och skadligt. I media framstod det som att de coronasjuka äldre nekades enkla åtgärder som syrgas och dropp, men dessa insatser kan vara allt annat än lätta för den som av ålder och sjukdom är förvirrad. Många sliter av syrgasmasker, drar ut katetrar och droppslangar, och fäktar vilt när prover ska tas, hur varsamt bemötande personalen än har.

Allmänheten tenderar att inte lita på bedömningar som görs på plats. Trots att Östra sjukhuset satsat på mobila akutteam som både diagnosticerar och ger insatser i hemmet, krävdes bara ett par uppmärksammade fall för att enhetens vanliga, och nationellt rosade, vårdkedja skulle fallera.

Det finns ett narrativ om att fler äldre hade överlevt corona bara de fått sjukhusvård. På individnivå har säkerligen misstag begåtts – det är ofrånkomligt. Men på systemnivå finns inga bevis på att boendena är eller har varit någon form av ättestupa. IVO:s utredning av frågan har sågats längs med fotknölarna, och bland annat konstaterar Region Stockholm att boende både utan och med covid-19 fått sjukhusvård i större utsträckning än vanligt.

Den normala nivån innebär, generellt, att för många skickas till sjukhus. Sett till alla åldrar läggs ungefär åtta procent in på sjukhus flera gånger månaden innan döden inträffar. Trenden har varit svagt uppåtgående sedan millennieskiftet, trots försök att bryta den och trots utbyggd mobil palliativ vård. Västra Götaland presterade tidigare bättre än rikssnittet, men sedan några tillbaka läggs patienter med kort återstående livslängd in mer frekvent här.

Intuitivt kan det tyckas märkligt att sjukhusen, med dygnet-runt-tillgång till läkare, sjuksköterskor och potenta mediciner, är sämre än kommunal omsorg på palliativ vård. Men i själva verket är det logiskt. Akutsjukvårdens uppdrag är först och främst att rädda liv. Att lindra en döendes plågor är – och ska vara – en uppgift som prioriteras lägre när livshotande tillstånd kräver personalens insatser.

Ett dödsfall på ett äldreboende kommer sällan helt oväntat. En del har långt framskridna sjukdomar som cancer, hjärtsvikt eller KOL, andra har tacklat av till följd av hög ålder med tillhörande krämpor. Vid försämring måste man fråga sig om sjukhusvård kan vända förloppet. Mobil hemsjukvård av bra kvalité gör att många i dag vårdas bättre hemma – såväl när syftet är att bota som att lindra.