Striden om partiledarposten i Liberalerna är något underlig. Mot varandra står två före detta integrationsministrar från två alliansregeringar. Som statsråd drev de, utan knot, under åtta år en liknande politik.
Men just nu gör Nyamko Sabuni allt för att markera distans mot Erik Ullenhag. Detta medan Ullenhag gör sitt yttersta för att framstå som oförarglig.
I lanseringen av sin kandidatur på DN Debatt lägger han fram sin linje: Svensk exportindustri ska vara konkurrenskraftig. Någon som är emot? Kunskap är nyckeln till välstånd och frihet. Även där, ingen skulle argumentera emot honom. Så fortsätter hans lansering. Med Erik Ullenhag får Liberalerna en partiledare som precis ingen lär känna något större obehag inför. En person som smälter in med tapeten.
Sabuni riktar sig däremot stenhårt in på migration och integration i sin kandidatur. I en lång intervju med Expressen lägger hon ut texten: Svensk migrationspolitik och följaktligen integrationspolitiken har inte fungerat.
Integrationsproblemen är ett "gigantiskt samhällsmisslyckande" och skyller på Ullenhag som hon menar blundade för problemen. Men på den idén måste följa konkretisering. Det behövs "nya lagar" som gör att vi inte hamnar i samma situation som 2015. Men vilka?
Åter till faktumet att båda var integrationsministrar i samma regering. Ullenhag säger inte flaska om den tiden eller vilka lärdomar man ska dra av misstagen (de var många till antalet). Kanske bryr han sig inte, eller så lever han i villfarelsen att inget hade kunnat göras då för att förhindra utvecklingen av parallellsamhällen och segregation.
Men Sabunis kritik hade varit mer klädsam om den utsträckte sig till mer än att fel har begåtts och ögon varit slutna. Vad var hennes roll i det hela? Man kan givetvis begå fel, inte göra rätt politiska prioriteringar eller vara hindrad av yttre omständigheter. Men säg det i stället. Det räcker inte att peka på Ullenhags tillkortakommanden eller på en passiv samtid.
Tiden att säga att vi, ni eller du varit naiva är över. Sverige har sedan hösten 2015 ett lapptäckte av tillfälliga lösningar för att reglera migrationen till Sverige. Det är uppenbart att det behövs ett översiktligt och förutsägbart system som gör att Sverige kan förbereda sig för att ta emot människor. Situationen ute i kommunerna kräver detta.
Nyamko Sabuni är knappast finkänslig i sin intervju med Expressen. Reaktionerna är också förutsägbara. Hon tillhör "SD-falangen", är "inte liberal" och kan inte tas på allvar eller är olämplig som partiledare. Givetvis skulle de vilja ha en foglig partiledare för Liberalerna som accepterar överenskommelsen med regeringen och fortsätter låta partiet tyna ut ur svensk politik.
Sabuni lär alltså inte vinna någon popularitetstävling inom vänstern. Hon är för rak och i brist på den finkänslighet som utmärker Ullenhag. Det är både en tillgång och brist. Men omtanken från de som ändå inte har för avsikt att rösta på Liberalerna kanske ändå inte ska vara av största vikt för just detta partiledarval?
Om det är något som hämmat Liberalerna tidigare så är det just rädslan för att bli illa omtyckt. Nervositet och stolthet i en destruktiv kombination. Ullenhag som få andra förkroppsligar den liberala statusnervositeten.
Men vill Sabuni vara ett rimligt alternativ till det räcker emellertid inte att peka finger. Vad består den fungerande integrations- och migrationspolitiken utav? Det håller inte att Ullenhag skulle vara ointresserad (eller rentav motståndare!) utav åtgärder mot hedersvåld.
Vi har förstått att den gångna politiken, som just Sabuni och Ullenhag basade över, inte fungerande. Men vad är nästa steg? Att göra upp det förflutna räcker inte särskilt långt för den som aspirerar på att ta ett parti in i framtiden. Och om det är något Liberalerna lider brist på nu så är det en framtid.
