Det har ryktats i veckor att Liberalerna var på väg att svänga i sin syn på Sverigedemokraterna. Kanske inte så konstigt i sig. Höstens kompromiss – att fortsätta Tidö-samarbetet men lägga in ett liberalt veto mot SD-ministrar – gladde inte någon utanför partiet. Det var en position som var svårbegriplig.
Om man är beredd att kompromissa i sak med SD, och dessutom som Liberalernas partiledare Simona Mohamsson tycker att samarbetet fungerat bra, varför skulle just ministerposter vara av så avgörande betydelse att man riskerar hela möjligheten för borgerligheten att bilda regering?
Så resonerade många allmänborgerliga väljare. Med ett opinionsstöd på 1,5-2,0 procent har Liberalerna inget annat val än att släppa de röda linjerna i ministerfrågan. Det är förstås inte alls säkert att det hjälper. Partiets långvariga splittring, velande och ständiga positionsförflyttningar har redan skadat trovärdigheten allvarligt. Kortsiktigt kommer turbulensen knappast gynna L. Men fler Tidö-väljare kan nog tänka sig rösta på partiet i valet om de vet att det inte fäller Ulf Kristersson.
Att Liberalerna inte ordentligt kunnat sätta ned foten har varit kärnan i partiets problem snarare än sakpolitiken. Redan när man samarbetade vänsterut inom ramen för Januariavtalet var opinionsstödet nere och nosade mot två procent. För det var väldigt tydligt att man inte ville vara i vänsterlaget. Valet av Nyamko Sabuni till partiledare gjorde splittringen ännu tydligare.
Centerpartiet har inte haft det här problemet. Mycket för att man har en betydligt mer kollektivistisk partikultur där man sluter upp bakom partiledaren – trots att Centerns position att varken vilja ha med SD eller V att göra i längden också är ohållbar.
Tidö-samarbetet har i sak fungerat över förväntan. Migrationspolitiken och kriminalpolitiken har lagts om och skärpts i stor enighet. Försvaret har stärkts och det finns inga betydande slitningar i utrikespolitiken. Regeringen och Sverigedemokraterna har varit inriktade på att ta itu med konkreta samhällsproblem.
Uppgörelsen om att pausa tonårsutvisningarna för en vecka sedan och samtidigt skjuta frågan om huruvida permanenta uppehållstillstånd ska göras om till tillfälliga på framtiden har nog underlättat för Mohamsson att ta steget. Att till och med göra en uppgörelse med SD om ståndpunkter man kan bedriva gemensamt i kommande Tidö-förhandlingar är djärvt.
En viss betydelse kan det ha haft att Liberalerna i Göteborg för två veckor sedan tog ställning på sitt årsmöte för att kunna samarbeta med alla partier. Ett beslut som togs med stor majoritet av medlemmarna.
Debatten som följt på GP:s debattsidor blottar olika sätt att se på liberalism. Där förenklat en klassisk liberalism ställs mot en mer modern, woke-inspirerad representerad av Centern. Centerpartiet i Göteborg levererade mest varmluft när man först angrepp L. Liberalerna hade tappat sin ”frihetliga själ” och C undrade retoriskt vad Torgny Segerstedt skulle ha tyckt (GP 28/2).
I en uppföljande debattartikel var man mer konkreta. Centern kritiserar SD:s planer på ett ”återvandringskansli”. På den punkten kan man ge dem rätt. Att verka för frivillig återvandring är ingen kommunal uppgift. Hela idén om återvandring är dessutom ogenomtänkt, ineffektiv och riskerar att slå fel. Det är något som liberaler med rätta bör motsätta sig.
Men i övrigt går centerpartisternas kritik mest ut på att ett SD-samarbete hotar en mängd kommunala projekt. Allt från kommunala HBTQI-planer och regnbågshus till att ge kommunal fristad åt förföljda kulturarbetare i andra länder.
Centerpartiet får anses stå nära den minoritet inom Liberalerna som motsatt sig högersamarbetet med SD. Det kommer troligen inte låta annorlunda på riksplanet fram till valet.
Alla liberaler är för mångfald och tolerans. Men alla liberaler tror inte på att sådant kan kommenderas fram av stat och kommun. Tvärtom har den värdegrundsfrämjande attityd – ofta kallad ”woke” – som växt fram under de senaste decennierna inom offentlig förvaltning och politik skapat ökad intolerans och polarisering. Människor vill inte bli uppfostrade av överheten. Tolerans kan bara uppstå om människor får ta ett större ansvar och tvingas möta andra i sin vardag. Vissa saker – som hedersförtryck, islamism och gängkriminalitet – ska inte heller tolereras. Orimligt nog var just en sådan förvriden syn på tolerans en bidragande orsak till att Sverige väntade så länge med att ta dessa problem på allvar.
För den liberal som vill minska statens och kollektivets makt över sinnena och ta tag i verkligt förtryck är Liberalerna ett bättre alternativ. De liberalpartister som känner sig mer hemma i Centerns identitetspolitiska version av liberalismen bör naturligtvis söka sig dit. För liberalism är inte ”woke”. Det är inte att måla så många övergångsställen i regnbågsfärger som möjligt – vilket Liberalernas starke man i Stockholm och Tidö-motståndaren Jan Jönsson – förespråkar. En kärnidé i liberalismen är att frihet bara kan komma med eget ansvarstagande, egenmakt över ekonomin och eget tänkande.
Att lägga om invandringspolitiken mot mer kvalificerad arbetskraftsinvandring som regeringen gjort, bekämpa brottsligheten och över lag ställa upp tydliga regler – till skillnad från uppfostran – på vad som gäller i det svenska samhället står inte i motsättning till frihetsideal. Tvärtom.
Naturligtvis finns det sakpolitiska och principiella skiljelinjer mellan L och SD. Liberalerna bör inte acceptera de etnonationalistiska tendenser som finns i delar av Sverigedemokraterna och ett fortsatt samarbete kan förhoppningsvis stärka dem som håller fast vid den öppna svenskheten och att skiljelinjen går mellan ”dem som bygger bilar, och dem som bränner bilar” som Jimmie Åkesson uttryckt det. En slogan som egentligen inte ligger så långt från Simona Mohamssons egen devis om att ”bilda dig, bete dig, bry dig”.
Liberalerna bör stå upp för rättssäkerhet, vetenskap och en opartisk förvaltning. Det är värden som hotas både från vänster och höger.
Ett liberalt parti måste dock alltid hitta samarbetspartners. Att samarbeta med Socialdemokraterna skulle säkert gå bra i sak. Men det krävs fler partier. I praktiken står valet mellan ett höger- och vänsterblock så länge inte omvärldsläget tvingar fram en samlingsregering. Att gå till val på fortsatt Tidö-samarbete är därför det mest naturliga. Det finns heller ingen anledning för liberaler att köpa motståndarnas beskrivning av att Tidö-samarbetet skulle ligga längre från liberala ideal än det sällskap som består av Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och dess olika identitetspolitiska falanger. Det senare representerar faktiskt inte mitten av svensk politik utan snarare den ena extrema änden.
