Ulf Kristerssons dotter har haft en middag på Harpsund för sina studentvänner. De har också fått ro runt i Harpsundsekan. Det avslöjade Aftonbladet i veckan. Det hela ska ha tilldragit sig för två år sedan. Av bilderna att döma verkar det ha varit en städad tillställning.
Snabbt hakade Svenska Dagbladet på och kunde avslöja att även statsministerns svägerska firat sin 70-års dag på det statliga lantstället. Det senare var kanske inte så mycket till avslöjande eftersom det låg öppet på sociala medier. Hur man ska se på det första avslöjandet är en rätt öppen fråga.
Harpsund donerades på 1950-talet för att fungera som representations- och rekreationsbostad åt Sveriges statsminister. Det är alltså både en officiell och privat bostad, precis som Sagerska palatset i Stockholm eller våra landshövdingeresidens. Innehavarna bor där och har sitt privatliv där.
Hur bostäderna används i privata sammanhang är främst en omdömesfråga. I de här aktuella fallen har det inte brutits mot några formella regler. Det är också lite svårt att se det olämpliga i det som har hänt. Åtminstone med facit i hand. Hade exempelvis studentfesten spårat ur hade bedömningen kunnat bli annorlunda. Att bjuda in främmande människor till sitt hem är alltid ett litet risktagande, men extra mycket så om man har en landets högsta offentliga ämbeten.
Moderaterna har kritiserat granskningen, som de menar mest är skandalsökeri. Möjligen är det en fungerande mediestrategi i våra dagar. Men statsministern får räkna med att bli granskad. Under Göran Perssons regeringstid nagelfors det mesta Persson hittade på, även om det inte framställdes som en skandal att han lät vännen Björn Rosengren – då lobbyist – gifta sig på Harpsund med Persson som vigselförrättare. Att måla ut Persson som en bufflig godsherre blev dock lite av en sport bland journalister.
Men det fanns fog för granskningarna. Persson bjöd exempelvis byggnadsinspektören i Flens kommun på lunch på Harpsund, i samman med att hans bygglov för den privata herrgård att han skulle uppföra behandlades. Han bjöd förvisso själv på lunchen. Men att bli bjuden till Harpsund handlar inte i första hand om pengar. Det är ett annat slags kapital som är inblandat här – maktens symbolik – som kan påverka den som ställs inför det. Långt ifrån alla är avtrubbade inför sådant. Därför krävs det omdöme av den som har förtroendeuppdrag på hög nivå. Blotta misstanken om att någon drar privat fördel av sitt ämbete skadar förtroendet.
DN:s avslöjande att statsminister Ulf Kristerssons fru, Birgitta Ed, för några veckor sedan anordnade en alumniträff i Sagerska palatset för den icke-vinstdrivande friskolan Europaskolan i Strängnäs, är kanske inte någon stor skandal i formell mening. Birgitta Ed sitter i Europskolans styrelse och Sagerska palatset är hennes hem. Ändå sätter avslöjandet fingret på täta personliga band mellan skolan och flera personer runt statsministern. Förutom hustrun, håller hans statssekreterare tal på träffen i egenskap av tidigare elev. Den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm sitter också i styrelsen för skolan och är personlig vän med Ulf Kristersson.
Det är ofrånkomligt att högt uppsatta politiker har olika personliga nätverk som påverkar både politiska rekryteringar och deras informationsinhämtning. Det är också ofrånkomligt att sådant granskas av medierna. Man kan förstå om vissa politiker ser det som effektsökeri att slå upp saker som inte bryter mot något regelverk. Men hellre en granskning för mycket än en för litet. Det motverkar att politikerna går över gränsen mot det som börjar likna korruption, en gräns som dessutom inte alltid är knivskarp.
Det man möjligen kan beklaga är att medielogiken tenderar att sätta fokus på det konkreta: middagar, fester och pengar. Det skymmer lätt sikten för mer allvarliga former av påverkan som inte är lika tydliga att nagla fast. PR-branschens nära personliga kopplingar till politiken är ett sådant. Idag är det mer regel än undantag att politiker på höga positioner söker sig dit. De är främst eftersökta för sina kontakter – ett utbyte av telefonbok mot tjockare plånbok. Att näringslivet i hög grad gör affärer med staten, indirekt genom upphandlingar eller mer direkt genom välfärdsentreprenörer gör det väldigt lukrativt att rekrytera före detta politiker och tjänstemän.
Men påverkan och personliga relationer rör inte bara relationen mellan stat och näringsliv. Det svenska civilsamhället och organisationssfären är i dag starkt uppbundet till staten via olika bidrag och förmåner. Medlemsavgifter spelar en underordnad roll. Samma människor går inte sällan mellan politiken och organisationernas toppjobb, även där handlar ofta om reträttposter. Även här är risken för osunda hänsynstaganden uppenbar.
För Socialdemokraterna har den här typen av korporativism närmast setts som naturlig. Hyresgästföreningen, LO och PRO står närma partiet och erbjuder i praktiken jobb mot förmåner. De som försvarar systemet menar att de borgerliga partierna har näringslivet att falla tillbaka på – en gammalmodig uppfattning då socialdemokrater sedan lång tid tillbaka är eftersökta av både PR-byråer och näringslivslobbyister.
De små partierna har i regel varit mindre insyltade i maktens nätverk. Men den gröna omställningen öppnar upp även för grön lobbyism. De offentligt uppbackade satsningarna i Norrland, som nu krackelerar, hade inte blivit av utan Miljöpartiet om man får tro S-ledaren Magdalena Andersson.
I ett litet land som Sverige med en lång jämlikhetstradition är det naturligt att notor, fester och bröllop i maktens boningar ger rubriker även om det rör sig om tusenlappar eller bara ren prestige. Men det vore också välkommet om miljardrullningen till olika särintressen kunde väcka lika stort intresse även om den inte gör sig lika bra på bild.
Om medierna uppfattas sila mygg och svälja kameler blir det möjligt för politiker att avfärda dem som en del av ”klägget” – en metod USA:s president Donald Trump gjort till en konst. Inga personliga skandaler har bitit på honom – inte heller uppenbar korruption för egen vinning. Vi är inte där och vi bör undvika att hamna där. Granskande medier är en grundbult i demokratin. Låt det bara inte stanna vid de små men iögonenfallande skandalerna.
