Vi lever i en tid när religiösa makthavare på många håll försöker att flytta fram sina positioner i samhället.Ärkebiskopen Antje Jackelén undertecknade 8/8 en debattartikel i Dagens Nyheter som förtjänar att läsas flera gånger.Den är skriven tillsammans med företrädare för andra samfund i Sverige. En av undertecknarna är till exempel Mahmoud Khalfi som är ordförande för Sveriges Imamråd.
Läser man snabbt kan artikeln passera som allmängiltiga reflektioner, men djävulen sitter som så ofta i detaljerna. Debattartikeln misstänkliggör människors berättigade rädslor och ifrågasätter traditionen att skilja på religion och politik.
En del av det anmärkningsvärda i texten är sådant som hör till den religiösa sfären. Till exempel att man radar upp Bibelcitat utan annat synbart syfte än att likställa Kristendom med Islam, och att man fastställer att bägge religionerna talar om samma Gud. För många troende är det kontroversiella ställningstaganden.
Mer politiskt märkvärdigt blir det när det i artikeln konstateras att ”I Europa har judar, kristna och muslimer levt som goda grannar förr, vilket de gör än i dag”. Det är en sanning med modifikation om man till exempel ser till de enorma summor som läggs ned på att skydda Europas befolkning från islamistisk terrorism.
Hotet som samfundsföreträdarna ser är dock inte bara terror, utan också ”religionsfobier”.
Fobi är ett ord som uttrycker en sjuklig rädsloreaktion. Att människor, troende som icketroende, blir rädda för våld som slår urskillningslöst är en självklarhet. Kritiken mot religion, som följer på religiöst motiverad terror, kan inte avfärdas som sjukdom.
En annan märklighet är hur samtiden kommenteras: ”Än en gång visar det sig: förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning".
Vi är nog många som skulle hävda motsatsen; Att problemen uppstår när religion görs till politik.
I slutet av artikel följer ett ifrågasättande av den sekulära staten. Samfundsföreträdarna säger att den frihetliga, sekulära staten ”lever på förutsättningar som den själv inte kan garantera”.
Ganska kaxigt för att komma från andliga ledare i ett land där den liberala demokratin hjälper samfunden med uppbördstjänster och bidrag. Vem är det som inte lever självständigt, egentligen?
Sammantaget är det konstigt att läsa hur Antje Jackelén, den främsta företrädaren för Svenska kyrkan, använder vår tids religiösa konflikter för att ifrågasätta värnandet om det sekulära samhället och idén om religionen som en del av privatlivet.
Det är bärande delar i vår civilisation, och i kyrkan hon företräder, tydligt uttryckt i Luthers tvåregementslära.
Det är också den samhällsmodell till vilken hundratusentals människor just nu flyr för att undkomma de krafter som sammanblandar religion och politik.
