Det var många som med pulspåslag följde Marschen mot Moskva under midsommarhelgen. Var det historia som skapades, där och då? Staden Rostov hade tagits över av Wagnerenheter. Inga skott avlossades. Det kändes lite som en blodlös statskupp mot en regim som inte en enda person ville försvara med sitt liv. Väghindren som restes på motorvägen till Moskva framstod som desperata nödåtgärder. Men lika snabbt som det hela drog i gång föll det ihop.
Statskuppen, revolten eller myteriet – det är svårt att veta exakt vad Jevgenij Prigozjin, ledaren för privatarmén Wagner, hade i tankarna – läggs till handlingarna som ännu en i raden av misslyckade ryska uppror. På många sätt påminner den om tidigare misslyckade försök att välta ryska regimer som fortfarande var så pass stabila att de lyckats stå emot. Dessa tidigare försök till statskupper ger oss inget historiskt facit, men de kan faktiskt hjälpa oss att förstå själva fenomenet elitrevolter i Ryssland.
Tsar Alexander den förste, som ledde Ryssland mellan 1801 och 1825, började som en – för sin tid – reformator. Ryssland var fattigt, befolkningen eländig och livegen. Den nya urbana borgerliga medelklassen ville, trots att den var liten, ha en ordentlig konstitution och någon sorts demokrati. När tsar Alexander oväntat gick bort drog en grupp officerare, kallade Decembristerna, i gång en kupp mot efterträdaren Nicholas den förste som de misstänkte inte skulle vara lite reformvänlig som tsar Alexander.
De tog tillfället i akt under kröningen av tsar Nicholas. Det slutade med att de stod ansikte mot ansikte med arméförband lojala till den nye tsaren som rullade fram ett par artilleripjäser för att jaga kuppmakarna på flykten. Det fick önskad effekt och de sprang förvirrade och skräckslagna i väg över den frusna floden Neva som prompt besköts. Många gick igenom isen och drunknade. Decembristernas kupp var i någon mån ett försök att från liberalt håll genomföra en statskupp. Men det var en begränsad statskupp, hastigt påtänkt och illa utförd.
Likadant var det med statskuppen 1991, även kallad augustikuppen, som utfördes av en falang inom kommunistpartiet som var missnöjd med Michail Gorbatjovs reformer av landet och den pågående upplösningen av Sovjetunionen. Likt Decembristerna samlade de sina styrkor i huvudstaden och hade för avsikt att hugga huvudet av draken. Det var ingen dum plan.
Kuppmakarna hade för avsikt att gripa både Gorbatjov och Boris Jeltsin som var på väg att upplösa unionen. Men upproret stupade på mållinjen. Arméförbanden var ovilliga att arrestera Jeltsin. Från början till slut varade hela äventyret inte mer än två dagar.
Den enda riktigt lyckade statskuppen i Ryssland under de senaste 200 åren är oktoberrevolutionen 1917, men den föregicks av flera förödande krig. Dessutom hade tsarryssland misslyckats med alla försök att hålla koll på opponenter, föda befolkningen och hålla ihop landet.
Med historiska mått mätt var Jevgenij Prigozjins marsch mot Moskva ett förvirrat misslyckande. Mindre genomtänkt än augustikuppen och inte lika farlig som decembristernas revolt i Moskva. Skillnaden mot decembristernas uppror 1825 är att Prigozjin inte ens började sitt uppror i huvudstaden utan 500 kilometer därifrån. Det gav regimen gott om tid att förbereda sig, tillkalla militärbefälhavare, sätta upp vägspärrar och gräva upp vägar.
Till skillnad från augustikuppmakarna hade Prigozjin, vad vi vet, ingen uttänkt plan för hur en kupp skulle se ut annat än att hans ”frihetskolonn” körde den långa vägen till Moskva. Sannolikt hade Prigozjin inte siktet inställt på någon statskupp. Det världen bevittnade var snarare ett sätt för Wagner-gruppen att inte upplösas och införlivas i den ryska krigsmakten, vilket var Putins plan. Detta skulle nämligen innebära slutet för Prigozjins makt och lukrativa inkomster från privatarmén.
De garantier som Prigozjin nu har fått tyder inte på att han kommer få något av det han hoppades på. Förutom amnesti och ”säkerhetsgarantier” för kuppmakarna kammade han hem noll. Vad som kan hända nu är en variant på Hitlers ”de långa knivarnas natt” 1934 då nazistledaren en gång för alla dekapiterade det paramilitära Sturmabteilung (SA) som hade blivit för mäktigt under dess ledare Ernst Röhm.
Om Prigozjins syfte egentligen var att iscensätta någon sorts avancerad avledningsmanöver – med Putins goda minne – för att förvirra Ukraina och Nato så lyckades det knappast. En sådan invecklad konspiration framstår som osannolik eftersom den, oavsett framgång, hade skadat Ryssland.
Marschen mot Moskva var inte heller början på något ryskt inbördeskrig. Det finns, trots att många hoppas på motsatsen, inte några tecken på att högt uppsatta militärer, politiker eller regeringsföreträdare höll på att hoppa av och ansluta sig till Prigozjin under den gångna helgen. Guvernören i Tver, Igor Rudenya, gick så långt som att uppmana Prigozjin att begå självmord.
Det tyder tyvärr på att Putinregimen sitter någorlunda starkt, oavsett vad Prigozjins syfte med marschen var. Eliterna är hårt hållna. De som höjt sin röst mot Putin sitter i fängelse eller har lämnat landet. De som är kvar har blivit köpta och är därför lydiga. Det folkliga missnöjet som man skulle kunna hoppas växa fram efter mer än ett år med ett krig som har isolerat landet och kostat många ryssar livet syns inte till.
Den enda riktigt tillförlitliga källan inifrån landet avseende folkopinion, Levada center, visar att Putin har stöd av 75–80 procent av befolkningen. Detta är en ökning från innan kriget då andelen som ansåg att presidenten gjorde ett bra jobb snarare låg kring 60 procent. Nu ska alla mätningar, även från oberoende institut som Levada, tas med en nypa salt. Men de är en bättre indikation än ingenting.
Med detta sagt. Det var få som under 1980-talet misstänkte att Sovjetunionen skulle falla ihop. Det säger dessutom en hel del att det finns utrymme för regelrätta militärförband att utan motstånd ta över en miljonstad som Rostov utan att ta till våld. Men till skillnad från Sovjetunionen som styrdes av ålderstigna kamrater som saknade markkontakt är Putinregimen mer vaksam och alert. Dessutom odlades i kommunistpartiet under 1980-talet ett missnöje med hur landet styrdes utan att det slogs ned. Det fanns utrymme för en Gorbatjov att ta över styret av kommunistpartiet.
Frågan är vem som är dagens Gorbatjov? Det är svårt att se att det finns någon nära Putin som skulle vara den moderate reformatorn. Snarare är han omgiven av nationalistiska hetsporrar som vill kasta in Ryssland i ett totalt krig mot Ukraina och dess västallierade. Prigozjin var och är ingen duva med siktet inställt på demokrati. Han är en bombastisk och medietränad företagsledare som nu får nöja sig med att befinna sig i ”exil” i Belarus innan han antingen hamnar i fängelse eller dör i någon av säkerhetstjänsten FSB orkestrerad ”olycka”.
LÄS MER: Myten om det provocerade Ryssland
LÄS MER: Kreml har aldrig övergivit imperietanken
Revolter i Ryssland är en angelägenhet för små eliter. Det tar i regel lång tid innan vanliga ryssar deltar och de utvecklas till fullskaliga revolter. Ryssarna vet bättre än att satsa på ett kort innan det är tydligt vem som kommer att hålla i piskan när allt har lugnat sig.
Ryska statskupper övergår först till regelrätta revolutioner när regimen är så pass svag att den faller ihop inifrån, vilket var fallet både 1917 och 1991. Den siste tsaren hade under fyra år tvingat ryssar till den tysk-österrikiska fronten. Där dog de i blodiga anfall utan några som helst resultat innan tsarregimen började upplösas som papper i hällregn. Innan det hade tsaren lyckats göra hela landets borgerliga elit missnöjd och blivit överkörd av Japan i ett krig (1905) som precis alla trodde att han skulle vinna i sömnen. Det är inte, oavsett hur mycket man kan hoppas på motsatsen, samma läge som gäller för Putin och hans regim i dag.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
