Det är en sorts historisk ironi att det var på Krim, närmare bestämt i den idylliska semesterorten Jalta, som Europas framtid under andra halvan av 1900-talet bestämdes. Tre världsledare: Winston Churchill, Franklin Roosevelt och Josef Stalin samlades 1945 för att dra upp gränser, bolla befolkningar och avgöra vad som skulle ske härnäst i miljoner människors liv.
Samtidigt som förhandlingarna pågick kravlade östeuropéerna fram ur sina sönderbombade städer. För många av dem var eländet inte över. Det som väntade var ett annat helvete. Vad många inte förstod var att deras framtid – och därmed oberoende – snart var bortförhandlad. Stalin ville dela Europa men garanterade fria val i Östeuropa. Roosevelt trodde på det löftet. Churchill insåg att det inte gick att streta emot. Britterna satt inte direkt på den starkaste handen, det var USA och Sovjet som bestämde.
Vi vet hur det slutade. En järnridå drogs ned rakt igenom Europa och halva kontinenten levde därefter under den sovjetiska stöveln fram till 1991. Många länder som för första gången fått smaka på nationell självständighet under 1920-talet fann sig nu vara lydstater till Sovjetunionen.
Idag kastas Östeuropa återigen tillbaka i historien. Kriget i Ukraina är Rysslands försök att reparera och i delar återupprätta det som man anser har gått förlorat: det ryska imperiet.
Men uppslutningen i Europa bakom Ukrainas försvar mot Ryssland har varit nästintill total. Trots höga energipriser, företag som går i konkurs och en inflation som envist bitit sig fast. Inte ens den nyvalda italienska premiärministern Giorgia Meloni har, trots farhågorna om motsatsen, gett Putin något hopp om att enigheten skulle fragmenteras.
Studerar man den politiska debatten i USA ser det dock annorlunda ut. Där växer en opinion som hävdar att man borde tillmötesgå Ryssland. Det kan få väldigt stora konsekvenser för både Ukraina och Europa som helhet den kommande tiden.
Vill man förstå varför ska man ta del av en sju år gammal föreläsning med John Mearsheimer, meriterad statsvetarprofessor och författare. I föreläsningen, som till dagens datum blivit sedd 28 miljoner gånger på Youtube, argumenterar han för att det första kriget i Ukraina 2014 var västs och specifikt USA:s fel. Föreläsningens senkomna popularitet beror sannolikt på att Mearsheimers välunderbyggda teser kanske tycks än mer giltiga för att förklara det nu pågående kriget i Ukraina.
Mearsheimer menar att väst genom att ständigt utöka EU och Nato i Östeuropa har provocerat Ryssland och inkräktat på landets intressesfär. Denna provokation, menar Mearsheimer, har pågått alltsedan Sovjetunionens fall då väst utnyttjade det faktum att Ryssland var svagt.
I rysk media figurerar exempelvis ofta den amerikanske diplomaten James Bakers uttalande från februari 1990 att Nato inte skulle expandera österut om ryssarna accepterade en återförening av Väst- och Östtyskland. Detta löfte, som aldrig var annat än ett muntligt uttalande av Baker, betraktas från ryskt håll som ett tecken på att väst ständigt, under 30 år, har svikit Ryssland. Med denna logik har Rysslands geopolitiska sfär blivit kränkt och landets styre har därför blivit provocerat att slå tillbaka militärt. Kriget i Ukraina kan därför förstås som en sorts preventivt försvarskrig.
Det här sättet att se på världen är inte fjärran den logik som styrde Jaltakonferensen. Stormakterna skulle avgöra vad som hände med enskilda länder. Hela befolkningar – deras frihet, oberoende, val av styrelseskick – betraktades som utbytbara marker. Om väst får Grekland får Sovjet Balkan. Deal. Om Ryssland får Ukraina så får väst Polen. Och så vidare.
Amerikanska diplomater som Henry Kissinger växte upp med det här sättet att bedriva internationell politik på. Stormakterna avgör, de berörda människorna får acceptera besluten. Därför anslöt sig Kissinger naturligt till Mearsheimerlinjen – bara man ger Ryssland vad de vill ha, inom rimliga ramar, kommer man att kunna uppnå en sorts lugnt normalläge. Även om det sker på bekostnad av det ukrainska folkets oberoende.
Sedan kan man diskutera vad som är rimligt att ”ge” eller inte. Mearsheimer och Kissinger menar exempelvis att just Ukraina är en sådan bricka som man borde ha gett Ryssland för att kunna behålla den globala husfriden. Hade USA:s president Joe Biden, enligt detta sätt att tänka, under 2021 tydligt deklarerat att Ukraina hör till den ryska intressesfären och därmed inte ska tillåtas närma sig väst hade inget krig ägt rum. Därför menar delar av den amerikanska högern nu, och de har fått alltmer medvind, att USA bör släppa stödet till Ukraina och tvinga Zelenskij till förhandlingsbordet.
Den här linjen, som har kommit att bli alltmer populär ju längre kriget pågår, bygger dock på ett par felaktiga grundantaganden. Det första – och kanske viktigaste – är att man missförstår vad det är för land och regim man har att göra med. Det finns en rätt tydlig logik som styr den ryska utrikespolitiken. Men det är inte övertygelsen att det ska existera någon sorts internationell jämvikt där Ryssland både ger och tar. Mearsheimerlinjen utgår ifrån att Ryssland svarar positivt på utbyte och förhandling och att ambitionerna kan bli mättade bara man byter rätt brickor.
Ett sådant antagande grundas på en oförståelse för hur Ryssland med en imponerande ihärdighet har agerat genom århundradena. Ryssland tar alltid så mycket som det går. Det som avgör huruvida Ryssland annekterar eller behärskar sitt närområde avgörs enbart av huruvida Ryssland har den militära och ekonomiska kapaciteten att göra så. Det spelar ingen roll om landets styrs av en tsar, generalsekreterare eller president. Territoriell expansion är ett fundament i världens till ytan största land och så har det varit alltsedan 1500-talet.
Det finns inget i den ryska folksjälen som leder till ständig expansion, men ryska eliter har, utan avbrott, alltid betraktat det som en självklarhet att Rysslands storhet främst ska mätas i dess militära makt och förmåga att styra över sina grannländer, något som också varit förutsättningen för Kremls maktinnehav. Så länge inte landet har ett demokratiskt styre som ser att det finns andra måttstockar för storhet och framgång kommer historien tyvärr att upprepa sig.
Ryssland lade stora delar av den euroasiatiska kontinenten under sig. Det tog ett par hundra år. Baltstaterna och Polen erövrades under 1700-talet. 1800-talet var en expansionsfas i sydöstra Europa samtidigt som man ständigt var i luven med Ottomanska riket. Det fanns inga betänkligheter för Sovjetunionen att dela upp Polen med nazisterna 1939. Sedan behärskade man halva Europa med hjälp av tyranni. 1991-2021 var en period av svaghet men inte ens då tog man paus med imperieambitionerna – befolkningarna i Transnistrien, Tjetjenien, Abchazien, Georgien, Ukraina – blev alla varse att björnen inte hade somnat in.
LÄS MER: Fagert tal om principer biter inte på Moskva och Peking
LÄS MER: Kreml har aldrig övergivit imperietanken
Att Ryssland skulle vara kränkt och provocerat och därför agerar på ett visst sätt är en förklaring som passar många amerikaner eftersom man då kan förlägga beslutsmakten över händelseförloppet i Washington. Men Ryssland agerar konsekvent och alltid till sin maximala expansionistiska potential, alldeles oavsett vad USA erbjuder. Kreml är alltid provocerat eftersom Ryssland alltid kämpat för att återupprätta sitt imperium. De enda begränsande faktorerna är landets ekonomi, stabilitet och det eventuella motstånd som bjuds.
Inget tyder på att eftergifter i detta läge, eller under de föregående tre decennierna sedan 1991 skulle ha föranlett ett mindre ambitiöst Ryssland. Om det finns någon lärdom att dra från rysk historia så är det att den röda tråden är ständig expansion.
I många lägen – som i Jalta – gick det inte att göra något åt expansionen. Sovjet var för starkt. Men 2022 är situationen annorlunda. Ryssland har överskattat sin militära förmåga, dess allierade visar ingen stor entusiasm och Europa är enigt för första gången på väldigt länge. Det erbjuder ett historiskt tillfälle som inte kunde tas i Jalta; att inte svika de östeuropeiska folken.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
