Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kröningen av kejsar Alexander III år 1883.
Kröningen av kejsar Alexander III år 1883.

Adam Cwejman: Kreml har aldrig övergivit imperietanken

Putinregimen lever kvar i ett annat århundrade. Det är därför den är så farlig och varför hela det oberoende Europa måste förenas i Nato.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De senaste dagarna har Vladimir Putin och Rysslands agerande I Ukraina beskrivits som en sorts besinningslös ondska. Andra har talat om att invasionen är ett uttryck för Putins galenskap och långvariga isolation under pandemin.

Men varken det ena eller det andra stämmer. För den som verkligen tittat har Rysslands agerande varit förvånansvärt konsekvent och, i mångt och mycket, förutsägbart. Ryssland agerar som om stormakternas tidsålder i Europa aldrig upphörde. Och Putin har, inte utan goda anledningar, ansett sig själv den bästa förvaltaren av det uråldriga ryska imperiet - en uppfattning som har delats av många ryssar.

När det kommer till just Ukraina är det ”storryska” perspektivet glasklart: Det är en en region med starka historiska och kulturella band till Ryssland. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Kanske därför förvånas så många i den ryska ledningen över det envisa motståndet i landet, man förstår inte hur långt den ukrainska befolkningen redan glidit dem ur händerna.

I Putins läsning av Europas historia, och denna har han varit mycket tydlig med, råder en direkt kontinuitet mellan 1800-talets Ryssland och det land han leder i dag.

Inte konstigt att det skär sig med resten av världen. Putin lever mentalt kvar i en epok då hela central- och Östeuropa var uppdelat mellan fyra imperier: Det tyska, habsburgska, ottomanska och ryska. Några oberoende stater och nationer jämte dessa fyra var det inte tal om. Det fanns förstås tjecker, polacker, ukrainare och ester men deras självstyre var begränsat. Allt var underordnat imperiets överhöghet.

För vissa nationer innebar det flera hundra år utan självständighet av något slag, däribland Ukraina. Det är svindlande tidsperspektiv. Och fullkomligt främmande för Sverige som hör till den sällsynta skara av länder som aldrig ockuperats av främmande makt eller berövats sitt oberoende.

Kanske har vi därför i Sverige lite svårt att förstå behovet av kollektiv säkerhet vilket ukrainarna nu dagligen ber och bönar EU och Nato om.

Vårt oberoende har främst, men förstås inte uteslutande, tryggats på egen hand. Men baltstaterna, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och inte minst Ukraina har ingen liknande trygghet att luta sig emot. Alla dessa länder uppstod i skuggan av och delvis som en reaktion på imperiernas överhöghet. Och i stor utsträckning lever de fortfarande i skuggan av det ryska imperiet.

Av Centraleuropas fyra imperier återstår bara ett, det ryska. Den habsburgska dubbelmonarkin och ottomanska imperiet upphörde att existera 1918. Det tyska imperiet i praktiken 1945. Samtidigt som de gamla tyska och österrikiska imperierna monterades ned ockuperade Sovjetunionen i stort sett hela Central- och Östeuropa fram till Berlin.

Ockupationen av Östeuropa under åren 1945-1949 var en direkt och obruten fortsättning på den tsarryska överhögheten. Visserligen hade länder som Lettland och Ukraina en grad av självstyre i Sovjetunionen. Men de var så pass beroende av och rädda för Sovjet att de inte kunde fatta självständiga beslut. Vad som hände när de försökte blev världen varse 1956 och 1968 då Budapest respektive Prag invaderades av Sovjetunionen. Det är i detta perspektiv man ska förstå den första ryska invasionen av Ukraina, 2014, som ett försök att behålla Ukraina i den ryska intressesfären.

Faktum är att Sovjets sönderfall, och det av ryska nationalister begråtna 1990-talet, knappt erbjöd någon respit för de underkuvade länderna i Rysslands skugga. Bibehållandet av det storryska imperiet inleddes redan 1992 med kriget mot Moldavien. Sedan träder Putin in på scenen i samband med tjetjenienkriget 1999. Kriget i Georgien 2008 och Ukraina 2014 följer naturligt samma mönster. Ryssland tog ingen paus i imperieambitionerna, de var blott förhindrade från att vara lika expansiva som tidigare.

Förstår man hur konsekvent Ryssland, både under Tsarens, Sovjets och nu under Putins styre, agerat för att bibehålla sitt imperium blir det också absurt att likställa landets agerande med vad Nato inneburit för Central- och Östeuropa. Ryssland har konsekvent värnat ett uråldrigt imperiums yttre gräns med hjälp av våld. Nato har för central- och Östeuropa inneburit en kollektiv försäkring från att behandlas på samma sätt som Tjetjenien, Georgien och Moldavien.

För svenskt vidkommande kan vi titta på medan putinregimen fortsätter sitt historiskt konsekventa förtryckande av närområdet. Eller så ansluter vi oss till den enda allians som tryggar de fria och oberoende nationernas säkerhet i Europa, Nato. För om det är något som vi bör räkna med så är det att så länge det ryska styret lever i det förflutna kommer Europa inte att vara säkert.