Vad är fred? Vad är seger? Vad ska segraren göra med den besegrade fienden? Är evigt krig den enda realistiska framtidsutsikten? Ni tror att jag tänker på Ukraina, men jag talar naturligtvis om kulturkriget, det som drar genom hela västvärlden.
Kulturkriget är ett internationellt inbördeskrig, med en myriad av fronter, alla olika till sin natur beroende på lokala och historiska sammanhang. Dagligen kan vi ta del av slagen som utkämpas i Australien, Storbrtanninen, Italien, Ungern, Kanada, Frankrike, Irland, Polen – och framför allt USA. Kampen förs på universtitet och sjukhus, i medier, parlament och domstolar, i skolan, i familjepolitiken och inom damidrotten.
Skälet till kriget är att de vänsterliberala eliterna inom politik, akademi och näringsliv har skapat en samhällsordning som alltfler vänder sig emot. Den anses ha berövat det hårt arbetande folket dess moral, normer, familjevärderingar, tro, stolthet och folkvett, deras känsla för såväl plikt som tillhörighet – allt det där som gör det lilla, enkla, det konkreta och lokalt förankrade livet viktigt och meningsfullt. Sett från den sida som sympatiserar med ”folket”, står kampen mellan å ena sidan själlös kapitalism och gränslös individualism, å andra sidan ordning, gränser, sammanhållning och kontinuitet.
Jag är aningen allergisk mot idealiseringen av ”vanligt folk”, men det är ett ovedersägligt faktum att många av de riktigt stora livsstils- och värderingsförändringarna kommer ”uppifrån”, från eliterna, och att de inte nödvändigtvis har gagnat det stora flertalet.
Övergripande kan man säga så här: Idealet om den autonoma individen, hon som ska befrias från alla naturgivna band, lära sig att ifrågasätta allt vad traditioner och konventioner heter, och därefter själv definera sitt jag och meningen med just hennes liv, den har inte vuxit fram underifrån.
För en välutbildad högre medelklass kan den individuella frigörelsen tyckas ha många fördelar, för dem som genom bildning och nätverk och uppövad självbehärskning har resurser att hantera sin frihet. För många andra betyder det att växa upp i en trasig familj, utan vare sig anknytning till en större släkt eller rötter i en bygd, i en kultur, i en historia.
I Sverige är kulturkrigets själva nerv invandringen. Den migrationpolitik som bedrevs under 2000-talets första 15 år saknade förankring hos befolkningen. Men eliternas förakt för nationstanken och deras teoretiska syn på mänskliga rättigheter ledde till en politik som gjorde samhället otryggare för alla, men framför allt påverkade tillvaron för andra medborgarsegment än eliternas egna, i alla fall fram tills nyligen.
Bara ett parti sa emot och det marginaliserades, dess allt fler sympatisörer betraktades som paria. Det är nog för att skapa enorma motsättningar inom ett land. Till det kommer att techjättarnas sociala medier har drivit på polariseringen, ibland ytterligare påeldat av främmande makt.
Men techjättarna har mer på sitt samvete:
Den konstanta uppkopplingen och strömmen av nyheter, underhållning, spel, förströelse, memes och dopaminkickar har deformerat våra beteenden, det har hämmat kreativiteten och förstört koncentrationsförmågan hos miljontals barn. Den övre medelklassen förmår – kanske – att begränsa skärmtiden så att nödvändiga förmågor trots allt får utrymme att utvecklas, men den ensamstående mamman som sliter för att få vardagen att gå ihop kanske inte orkar välja begränsning och den därpå följande konflikten.
Telefonerna och de beroendeframkallande apparna svarar inte mot något verkligt mänskligt behov. Som framsteg betraktat är det huvudsakligen destruktivt.
Det är ironiskt att de amerikanska aktörer som driver på den tekniska utveckling som alienerar oss från varandra, samtidigt hamnat på samma sida i kulturkriget som de som säger sig föra folkets talan mot eliterna. Men så är det; liksom i andra krig är allianserna ibland svårbegripliga.
Det som pågår i USA för närvarande är det fullskaliga kulturkriget. Politiska motståndare har blivit fiender och det offentliga samtalet har gått sönder alldeles. Det är fortfarande en öppen fråga hur mycket nuvarande administration kommer att vilja och hinna förändra samt hur djupa och varaktiga förändringarna kommer att bli, men skeendena ger andledning att reflektera över kulturkriget och dess slutpunkt.
För vad är målet och när är segern vunnen? Som kristen, konservativt lutande högerskribent i ett av världens mest progressiva, sekulariserade länder kan det tyckas onödigt: jag kommer ändå aldrig vinna några stora segrar. Men när jag läser och lyssnar på den amerikanske statsvetaren Patrick Deneen, konservativ och katolik, tänker jag att det finns ett samhälleligt värde i att klargöra vad målet är.
Deneen, som anses vara en av J. D. Vances inspirationskällor, identifierade liberalismens inneboende problem i sin bok ”Why Liberalism Failed” (Yale University Press, 2018). Han driver där tesen i att när samhällets yttersta mål är individens frigörelse, vittrar grunden sönder. Den moral, de gemensamma normer och traditioner som utgjort den liberala demokratins fundament, fräts ner av individualismen och resultatet blir ensamhet, vilsenhet, meningslöshet, kriminalitet, psykisk ohälsa, självmord och så vidare. Friheten kan så att säga inte vila på friheten.
I en bok som kom ut härom året går Deneen vidare och har i den hörsammat uppmaningen att skissa fram vad ett postliberalt samhälle skulle kunna vara.
Problemet med analysen i ”Regime Change” (Sentinel, 2023) är att Deneen inte tycks kunna föreställa sig, eller helt enkelt struntar i, att det är en himmelsvid skillnad mellan att befinna sig i ett kristet, konservativt, traditionalistiskt samhälle och att skapa ett kristet, konservativt, traditionalistiskt samhälle.
Att återskapa en förlorad religiöst präglad kultur när människor inte längre bekänner sig till religionen, kan bara låta sig göras genom ganska långtgående förtryck. När människor i gemen, om än slentrianmässigt, trodde att äktenskapet var gudomligt instiftat, kunde de acceptera att det var besvärligt att skilja sig. Men om äktenskap av det stora flertalet nu snarare uppfattas som ett romantiskt avtal, blir det absurt att, som Deneen föreslår, kraftigt försvåra för olyckliga äkta makar att gå skilda vägar.
Jag kan stämma in i mycket av Patrick Deneens kritik av liberalismen, men även om jag personligen delar rätt många av hans etiska ståndpunkter, så har jag ingen lust att leva i ett samhälle som pådyvlar samtliga medborgare en politik som utgår från dessa.
Jag vill inte tillbaka till den oerhört långa konstantiska era där den religiösa makten var lierad med den politiska makten, där den förstnämnda legitimerade den sistnämnda genom andlig manipulation och den sistnämnda upprätthöll den förstnämnda med vapenmakt. Som kristen är det det sista jag vill!
Hos Deneen skymtar också ett slags hämndlystnad fram. Han vill att de vänsterliberala akademiker som fått honom att känna sig apart, ska få smaka på sin egen medicin: de ska få huka i korridorerna och erfara hur det känns att vara den som avviker. Det är inte heller så kristet...
Vad man kan önska – vad jag önskar – är frihet, ja pluralism, högre kvalitet och större nyfikenhet. Jag önskar att det ska vara lika okontroversiellt att forska om demokratihoten från våldsvänstern och från det muslimska brödraskapet som det är att forska om demokratihoten från högerradikalismen. Jag vill inte förbjuda genusforskning, men skulle önska att det fanns fler konventionellt kristna teologiprofessorer. Jag önskar att framtidens statsvetarstudenter får stifta bekantskap med fler konservativa tänkare än jag fick. Jag önskar mig ett public service där journalistiken inte alltid silats genom ett vänsterprogressivt filter.
Jag skulle önska att den folkkyrka jag fortfarande betalar medlemsavgift till, inte styrdes av partister som är ointresserade av andliga ting och främst vill använda kyrkan för sina politiska syften, de som till exempel kräver att samtliga präster ska slänga kyrkans mångtusenåriga äktenskapssyn på skräphögen och omfamna en helt ny. Jag önskar mig rätten att hemskola mina barn om jag trodde att det skulle gagna dem. Jag vill inte förbjuda böcker om könsdysfori på skolbiblioteken, men skulle önska att ingen lärare säger till mina barn att kön väljer man själv.
Mitt kulturkrig går ut på att bryta upp en sekulär, progressiv, socialdemokratisk, vänsterliberal dominans – inte att ersätta den med en annan. Jag ville bara säga det.
