En av de mest seglivade svenska traditionerna har varit att kriga mot Danmark. Minsta lilla osäkerhet om någon skånsk eller västsvensk bit mark ledde till mustiga sammandrabbningar. Under flera hundra år verkade det som att varje svensk kung som ville vara något, måste kriga mot Danmark.
Krigslusten på andra sidan sundet verkar ha varit lika stor. Det hörde liksom till. De förlät oss väl aldrig för att Gustav Vasa slet Sverige ur Kalmarunionen. Krig – och sedan fred, nytt krig – ny fred; namnen liksom strösslar områdena vi har krigat om: Freden i Stettin, freden i Knäred, freden i Brömsebro, freden i Roskilde, freden i Köpenhamn, freden i Lund. I samband med Stora nordiska kriget i början på 1700-talet slöt man fred inte bara en utan två gånger, först i Traventhal och sedan på renässansslottet Fredriksborg.
I början på 1800-talet befann vi oss på olika sidor i Napoleonkrigen, och först 1814 lade sig krutröken för gott mellan Danmark och Sverige.
Sida vid sida utvecklades våra länder, moderniserades och demokratiserades, på delvis liknande sätt, delvis ganska olikartade. I Sverige kom jämlikhet, likvärdighet, centralisering och enhetstänkande att hållas högt. Danmark har inte varit lika förskonat från krig som Sverige, utan förlorade 1864 stora delar av sitt territorium och ockuperades av tyskarna 1940 till 1945. Kanske var det på grund av den erfarenheten som danskarna i stället värderade dansk kultur, nationellt självbestämmande och yttrandefrihet högre än vi gjorde.
I det kulturkrig som har rasat i Västvärlden på 2000-talet hamnade Sverige och Danmark återigen på olika sidor. Och som vi har krigat – om än bara med ord. I Sverige var Danmark det varnande exemplet, facit på vad som händer om ett högerpopulistiskt parti tillåts få inflytande. Danmark var rasistiskt – därom var nästan alla svenska politiker och opinionsbildare överens. Den strama migrationspolitiken, den danska kulturkanon och Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer var bevisen. Det var fruktansvärt och måtte vi aldrig bli som dem.
Danskarna däremot ansåg att svenskarna var intoleranta, politiskt korrekta åsiktspoliser. Från andra sidan Öresundsbron kunde de se hur etablissemanget trängde ihop sig i en syrefattig åsiktskorridor. Det såg naturligtvis idiotiskt ut. Medan Danmark värjde sig mot flyktingvågen som vällde upp genom Europa 2015, höll Sverige sina gränser öppna länge och väl, tog emot och fortsatte att ta emot, till det inte längre gick, tills både mottagningskapaciteten och åsiktskorridoren krackelerade.
De efterföljande tio åren har Sverige blivit ett allt våldsammare land. Danskarna skakar på huvudet och talar om ”svenske tilstander” – och det är inte något bra. Särskilt inte som den svenska gängkriminaliteten spiller över till Danmark och hotar att sprida våld och död över hela Skandinavien. Det är ingen export man som svensk är särskilt stolt över.
Nästan ingen talar längre om Danmark som avskräckande exempel. Tvärtom. De borgerliga partierna har sedan länge framhållit Danmark som föredöme. (Sverigedemokraterna har förstås aldrig haft något att invända mot den danska nationalkonservatismen.) På senare år har även svenska socialdemokrater åkt i skytteltrafik till Köpenhamn för att studera sitt danska systerpartis integrationspolitik. De välbevakade studieresorna har varit ägnade att förmedla budskapet att Sverige ska bli som Danmark, lika lugnt och fredligt.
De allra flesta är i dag överens om att Danmark valde en bättre väg i början av 2000-talet än vad vi gjorde, att danska frispråkigheten resulterade i en bättre politik än den svenska politiska korrektheten
Danmark vann. Så länge våra länder existerat har vi krigat med varandra, erövrat och uppgivit, om vartannat i en evig turtagning. Men den fred som nu slutits bygger på svensk kapitulation.
Det finns en mycket intressant liten siffra i Medieakademiens alldeles färska förtroendebarometer som talar sitt tydliga språk, nämligen denna: 50 procent av de tillfrågade har högt förtroende för den danska statsministern, Mette Frederiksen. Ingen annan internationell ledare åtnjuter så högt förtroende hos den svenska befolkningen – förutom krigshjälten Zelenskyj.
Ännu mer talande är att vi svenskar har högre förtroende för Frederiksen än för någon svensk partiledare. Ulf Kristersson har rätt bedrövliga siffror, men inte heller Magdalena Andersson kan mäta sig med Mette Frederiksen.
Inga gränser kommer att ritas om, ingen fredsfördrag skrivas under, men kriget är slut och Danmark vann.
