Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog presenterar kommunernas ekonomiska tillstånd. Bild: Claudio Bresciani/TT

Kommunernas ekonomiska kris är redan här

Den svenska lokaldemokratin bygger på att kommunernas ekonomi går ihop. Så länge utgifterna ökar snabbare är inkomsterna har hela Sverige ett problem som måste lösas gemensamt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det kom inte som någon chock att ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting innehöll en dyster prognos. De stora underskotten i många kommuners ekonomier har den senaste tiden seglat upp som en av de stora frågorna i den svenska politiken.

De överskott som genererats under högkonjunkturen räcker inte för att hålla budgeten när kostnaderna ökar. Många kommuner har fått tillfälliga tillskott från staten för flyktingmottagande, men när dessa pengar försvinner efter etableringsperioden stiger underskotten igen.

Skattehöjningar planeras på många håll, och regeringen höjer statsbidragen, men ändå är prognosen att det kommer att saknas 43 miljarder i kommunsektorn år 2023. En kartläggning av DN (16/10) visar att fyra av fem kommuner tvingas skära ner nästa år.

De höjda statsbidragen är dock förhållandevis låga – merparten av budgetutrymmet äts upp av andra åtaganden i januariöverenskommelsen – och motverkas delvis av att staten drar ner på verksamheter som kommunerna istället måste sköta. SKL pekar på att staten minskar sina kostnader för Arbetsförmedlingen, bland annat genom stängda kontor, och för funktionshinderstöd.

En allt större andel av statsbidragen är dessutom riktade. Sedan 2012 har de generella bidragen ökat från 129 till 135 miljarder i fasta priser, medan de riktade bidragen ökat från 36 till 64. Staten lägger sig allt mer i vad kommuner och regioner ska göra med pengarna, vilket ökar administrationskostnaderna och förhindrar vissa från att ta emot bidragen. Som SKL skriver är det något som måste upphöra.

Man bör dock inte stirra sig blind på statsbidragen. Bakom kommunernas svaga balansräkningar döljer sig strukturella problem. Demografiska förändringar innebär exempelvis att andelen av befolkningen som är över

80 år ökar med nästan 50 procent de kommande tio åren. Svårigheterna att få in nyanlända och unga utan gymnasieutbildning på arbetsmarknaden är redan stora, men dessutom ett kostnadsområde som riskerar att explodera i lågkonjunktur. Därtill har vi ett sjukvårdssystem som trots stora resurstillskott de senaste åren bara tycks prestera sämre och sämre.

Det är utmaningar som kräver större grepp och reformer än höjda statsbidrag, även om de är generella. Hittills har dock regeringen visat sig ointresserad eller oförmögen till sådan reform. Det kommunala utjämningssystemet skulle behöva göras om i grunden, istället för att justeras i marginalen, som regeringen gör.

Sjukvården behöver systemförändringar på en nivå som ingen utom Kristdemokraterna verkar vilja ta i. På integrationsområdet sker större förändringar tack vare januariöverenskommelsen, men även om de ger resultat kommer det att ta tid. Och det löser knappast de större problemen på arbetsmarknaden.

Kommunernas ekonomi är ett slags kärl som innehåller några av Sveriges största utmaningar framöver. Det parti som förmår ta ett bredare grepp och leverera förslag som hanterar dem, istället för att låtsas som om ett par miljarder från statsbudgeten kommer att lösa problemet, har stor potential de kommande åren.