Opinionen står i princip still i fredagens opinionsmätning från SVT/Novus. En sak sticker dock ut. Val av parti har allt mer blivit en könsfråga. Bland män är inte ens Socialdemokraterna med i kampen om vilket parti som är störst. Den striden står mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna som bägge ligger på drygt 25 procent vardera. Socialdemokraterna stannar på drygt 21 procent (SVT 11/6).
Redan i valet 2018 fick de tre högerpartierna – M, KD och SD – egen majoritet bland män, enligt SVT:s vallokalsundersökning. Även i den senaste SCB-undersökningen har de tre partierna egen majoritet bland män. Det här förklarar troligen en del av det höga tonläget mot regeringen i sociala medier.
Enligt SCB är det framförallt SD som sticker ut, eller fångat upp den manliga opinionen om man så vill. Medan var fjärde man uppger SD som ”bästa parti” uppger bara var tionde kvinna detta. I andra änden är det betydligt fler kvinnor än män som uppger V, MP eller S som bästa parti. Miljöpartiet skulle inte ens sitta i riksdagen om männen fick bestämma själva.
Det här är inte bara ett problem för SD utan för högerblocket generellt. Lyckas man inte presentera en politik som lockar fler kvinnor kommer man troligen förbli i opposition.
Könsskillnaderna förstärks dessutom av utbildning. Könsskillnaden går visserligen igen i alla samhällsgrupper. Bland dem med endast gymnasieutbildning eller mindre är det dubbelt så många män som kvinnor som väljer SD som bästa parti. Men bland dem med högre utbildning än så är det tre gånger så många män som kvinnor som väljer SD. Hos Moderaterna och Kristdemokraterna återfinns samma mönster, om inte alls lika markerat. Procentandelen män bland dem som stödjer M ökar med utbildningsnivå, procentandelen kvinnor minskar. En inverterad spegelbild av detta mönster återfinns i stödet för regeringspartierna där andelen kvinnor ökar med utbildningsnivå. Utbildning tenderar med andra ord att öka könsskillnaderna i partival.
Utbildningsfaktorn har överlag kommit att bli allt viktigare för röstningsmönstren. En internationell studie av ekonomen Thomas Piketty, som refereras i The Economist (29/5), visar att mellan 1970 och 2010 ändrades röstningsmönstren i hela västvärlden så att högutbildade idag röstar på partier till vänster om mitten, medan de 1970 röstade på partier till höger om mitten. Sverige utgör snarast en eftersläntrare i denna trend, men rörelseriktningen är tydlig även här. Naturligtvis bör man också ta hänsyn till att antalet högskoleutbildade ökat kraftigt under perioden. Akademiker har blivit en politisk maktfaktor även till antalet.
Inkomst hade fortfarande stor betydelse för om man röstar höger eller vänster i Sverige 2010 (det var innan SD kom in i riksdagen), men i exempelvis USA och Italien hade det sambandet redan då brutits. Utbildning har helt enkelt kommit att bli en relativt inkomst allt viktigare politisk identitetsmarkör, vilket förklarar höger-vänsterskalans uppluckring. När de politiska partierna anpassar sig till detta – 1990-talets och det tidiga 2000-talets triangulering i mitten med företrädare som Clinton, Blair och Reinfeldt handlade i praktiken om att gå den utbildade klassen till mötes – uppstår en naturlig motreaktion och den politiska konflikten förflyttas mot identitet och kultur.
Förklaringarna till dessa förändringar är förvisso komplexa. Materiella och institutionella faktorer spelar roll. Exempelvis har välfärdsstatens utbyggnad fått till konsekvens att många högutbildade kvinnor jobbar inom offentlig sektor. Det kan också antas att urbaniseringen spelar en viktig roll. I Stockholms stad når det sammanlagda stödet för M, KD, SD inte ens upp till en tredjedel. Även i Göteborg är det lägre än rikssnittet, enligt senaste SCB-mätningen.
Vad vi ser är ett Sverige som med viss eftersläpning – LO:s koppling till socialdemokratin är en starkt bromsande faktor som dock lär försvagas av utvecklingen – närmar sig den omstöpning av partilandskapet som kommit längre i andra länder. Där röstar kvinnor, högutbildade och storstadsbor i högre grad till vänster om mitten och män, lågutbildade och landsortsbor i högre grad till höger om mitten. Det intressanta är förstås att det en gång i tiden var tvärtom. En del av förklaringen är att innehållet i begreppen höger och vänster håller på att förändras, men det är inte bara en språklig fråga utan i grunden resultatet av strukturella samhällsförändringar där väljarnas uppfattning av det egna intresset förändras.
De som drömmer sig tillbaka till 1990-talets officiella politiska konflikter har helt enkelt inte mycket för det. Det så kallade kulturkriget är djupt förankrat i samhällsutvecklingen.
