Vad är viktigast, jämlikhet i chanser eller jämlikhet i utfall? Den frågan är en klassisk höger- vänsterfråga. Den liberala högern anser att det viktigaste är att alla människor får en likartad chans i livet så att det ska bli möjligt att göra klassresor. Detta genom en bra skola och inte minst möjligheten att välja bort dåliga skolor. Vänstern vill i sin tur se ekonomisk jämlikhet mellan samhällsklasser.
Men nu har borgerligheten börjat överge klassresan som idé. Det anser SvD-krönikören Fredrik Johansson. I en artikel på tidningens ledarsida (29/1) skriver han att delar av borgerligheten har gett upp idén om social rörlighet, så kallad meritokrati.
Johansson återger statsvetaren Johan Wennströms kritik av ”illusionen” om social rörlighet, som han senast framförde i en podd med journalisten Ivar Arpi. Wennström menar bland annat att denna illusion skapar hybris. De som arbetar genom att sitta framför datorn – ”laptop-folket” – ser ner på personer som har praktiska yrken, eftersom de senare inte har några ambitioner att klättra uppåt i samhällets hierarkier. Detta skapar ett samhälle där människor strävar efter sin egen vinning snarare än det allmänna bästa.
Johansson å sin sida tolkar kritiken mot meritokratin som reaktionär och anti-liberal, och skriver att han missat att det skulle finnas ett förakt mot arbetar- och hantverksyrken.
LÄS MER: Kroppsarbete är inget exotiskt
Men visst kan en allt för stark tilltro till social rörlighet skapa hybris. Inte minst handlar det om föreställningen om den egna kompetensen. En övertro på den sociala rörlighetens förmåga att ensamt skapa rättvisa samhällen riskerar att leda till brist på ödmjukhet. Som historikern Christoffer Lash skriver i boken ”Eliternas revolt” finns en risk att tron på meritokrati resulterar i en felaktig bild av att alla ”höjdare” i samhället har nått sina positioner enbart genom sin egen förträfflighet och hårda arbete. Men bakgrunden till att man nått en hög position är ofta en kombination av egen ansträngning, fallenhet, sociala faktorer och ren tur.
Denna självöverskattning skapar i sin tur en bristande förståelse för andra grupper. Den bristande förståelsen är tydlig i allt från diskussionen om bensinpriser till arbetskraftsinvandring. Därför finns det bra skäl att ställa frågan om tron på meritokratin har gått för långt.
Klassresan är förvisso en viktig del i den liberala idén om rättvisa. Men den måste kompletteras med andra insikter om hur människor och samhällen fungerar.
Många egenskaper är medfödda. Att födas med exempelvis hög kognitiv förmåga är ingen merit, och på samma sätt är det inte ett personligt misslyckande att sakna fallenhet för exempelvis akademiska studier. Den insikten betyder inte att samhället blir bäst om alla ”tjänar lika mycket och ha det lika bra”, men det bör mana till ödmjukhet.
Det leder oss också till slutsatsen att alla inte vill och kan plugga på Chalmers, göra akademisk karriär, starta framgångsrika företag och så vidare. Den som anser att alla människor har rätt till ett drägligt yrkesliv kan därför inte rycka på axlarna och säga att ”trivs de inte med de dåliga villkoren på städfirman kan de väl plugga upp betygen och söka in till högskolan”. Många vill och kan det, men inte alla.
Kritiken mot det meritokratiska synsättet som Johan Wennström framför, inspirerad av filosofen Michael Sandel, handlar inte om att människor ska bli vid sin läst eller att begåvade barn i arbetarklassen inte ska få chansen att göra en klassresa.
Snarare handlar det om att förstå samhället vi lever i. Är samhället en arena där olika individer tävlar mot varandra? Eller är samhället en gemenskap där var och en kan hitta en meningsfull plats efter sina preferenser, och respekteras för det?
LÄS MER: Hemtjänstpersonalen behandlas som robotar
Varje yrke – med några undantag – fyller sin funktion. Något som ledarsidans gästkolumnist, det tidigare S-kommunalrådet i Göteborg och renhållningsarbetaren Ann-Sofie Hermansson brukar påtala. Inte minst coronapandemin har visat att det inte bara är yrken vars titel ser tjusig ut på ett visitkort som är viktiga för att samhället ska fungera.
Arbetaryrken som busschaufför, lagerarbetare och undersköterska kan alltså inte betraktas som en dumpplats för folk utan ambitioner, utan som viktiga yrken för samhället, som kräver kompetens. Trots att denna kompetens inte uppstått genom högskolestudier eller mingel i Stockholms innerstads elitkretsar.
Laptop-folkets hybris har dock sedan länge underkänt många yrkesarbetande människors kunskaper. Det är tydligt inte minst genom en ökad kontroll- och rapporteringsbörda. Man litar inte på att en undersköterska kan sköta sitt jobb efter eget huvud. I stället ska en ”controller” styra arbetet på minutnivå via en app.
När laptop-jobbaren som styr hemtjänstens arbete kan välja att jobba hemma eller gå tidigare för att hämta på förskolan kan undersköterskan i hemtjänsten inte ens gå på toaletten när hon vill. Här finns en klassaspekt som det talas för lite om. Ett rättvist samhälle kan inte bara handla om möjligheter för människor att göra klassresor. Det måste också handla om att förstå att alla yrken fyller en funktion för samhället. Och att vissa helt enkelt inte längtar efter att "klättra". Även dessa människor förtjänar respekt och ett anständigt arbetsliv, precis som vi i laptop-klassen.
