Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

GP:s kolumnist Ann-Sofie Hermansson jobbar till vardags som renhållningsarbetare.
Foto Adam Ihse/TT  Bild: Adam Ihse/TT
GP:s kolumnist Ann-Sofie Hermansson jobbar till vardags som renhållningsarbetare. Foto Adam Ihse/TT Bild: Adam Ihse/TT

Ann-Sofie Hermansson: Även folk i arbetskläder förtjänar respekt

Jag kom i mina arbetskläder till S-kongressen eftersom jag hade rast från jobbet. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle väcka så starka reaktioner. Hur blev arbetskläder något så exotiskt?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

För några veckor sen bestämde jag mig för att jag ta min 45-minuters rast på den socialdemokratiska partikongressen på Svenska Mässan. Den nyvalda partiordföranden Magdalena Andersson skulle hålla sitt linjetal klockan 10 och jag ville gärna lyssna till detta. Efter registrering tog jag plats i kongressalen.

Det var ett bra tal, jag skulle säga ett klassiskt socialdemokratiskt tal med en tydlig reformistisk ansats. Nöjd gick jag ut och fortsatte dagens jobb med min kollega som vänligt hämtade upp mig. Såklart bytte jag inte om. Jag kom i mina arbetskläder. Hade jag varit ledig hade jag naturligtvis inte gjort detta. Men nu tog någon ett foto och la ut med kommentaren att ”socialdemokrater kommer i många skepnader”. Sen blev det ett jädra liv.

Några kommenterade det som ett strålande strategiskt budskap. Briljant att synas i orange varselkläder till skillnad från kavajer och klänningar. Andra ansåg att jag hade klätt ut mig och lajvade arbetare. Mina kläder såg för rena ut (you wish!) och jag uppträdde ovärdigt som inte klädde om innan jag bevistade kongressen. Roligaste kommentaren fällde en tidigare arbetskamrat som deklarerade att ”Soffan har aldrig brytt sig om hur hon klär sig.”

Jag tycker det är knäppt när arbetskläder ses som något exotiskt. Alla de som kör spårvagn, jobbar inom vårdyrkena eller inom livsmedelsindustrin byter om till arbetskläder för att jobbet kräver det. Inte för att klä ut sig till arbetare eller göra politiska statements. De är varken få eller exotiska - bara vanliga arbetare men med viktiga samhällsbärande uppgifter. Visst fattar jag att det inte är vardagsmat på en partikongress, men reaktionerna är ändå överdrivna.

Oavsett positiva eller negativa kommentarer finns det nåt som skaver. Jag tror det handlar om frånvaron av arbetare i den politiska debatten. Jag skulle säga att de är ignorerade. Min tro är att det handlar om att en del opinionsbildare inte kan förstå att många av dem som arbetar i de samhällsbärande yrkena faktiskt trivs med det. Att man känner yrkesstolthet och arbetsglädje i vardagen och att alla inte längtar efter att göra karriär och bli chef.

Det innebär inte att man inte vill utvecklas i sin yrkesroll och att lönen gärna kunde höjas i takt med detta. Stefan Löfven sa det på ett bra sätt i sitt avskedstal dagen efter. Han talade om klassresan som han gjort och som på många vis är fantastisk. Men han fördömde samtidigt de krafter som menar att lösningen på ett förslitande arbete med liten eller ingen makt över sin egen tid alltid ska vara att lämna kroppsarbetet istället för att ställa krav på bättre arbetsmiljö.

Den fackliga rörelsen växte fram ur just bristen på drägliga arbetsvillkor. Mycket har förbättrats sen dess. Vi kan vara stolta, men inte nöjda. Jag avslutade mitt uppdrag på kongressen. Men jag kommer alltid att arbeta för målet att de samhällsbärande yrkena ska ges den respekt de förtjänar. Det vinner hela samhället på. Det är hög tid att börja lyssna till dem i arbetskläder. De förtjänar det.