Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson: Kroppsarbete är inget exotiskt

Kroppsarbete är inget exotiskt i dagens samhälle. Vi är många som inte kan jobba hemifrån och måste gå till jobbet även på helgerna. Arbetslivet skildras dock sällan från denna horisont.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Idag hämtar jag kompost och hushållsavfall i Lundby. Mina arbetskamrater på Renova körde ut samtidigt med mig och hämtar just nu göteborgarnas julavfall över hela stan. Det är inget konstigt. Renhållningsarbetet gjorde ett uppehåll över julafton och juldagen men måste såklart fungera även över helgerna. Det är så jobbet ser ut. Och vi är inte ensamma. Runtom i Göteborg går människor i de samhällsbärande yrkena till jobbet idag.

Samhället skulle helt enkelt inte fungera om inte spårvagnsförarna, renhållningsarbetarna eller livsmedelsarbetarna gick till jobbet när andra firar annandag jul. Inte annars heller, vilket blivit än tydligare under pandemins framfart 2020. Och det är inte så att vi är mindre oroliga för smittspridning. När man är så pass exponerad på jobbet som exempelvis sjukvårdspersonalen är det oundvikligt att oron för att smitta sina anhöriga smyger sig på.

Därför är det verkligen bra att dom som kan jobbar hemifrån. Dels för att minska tillfällena till smittspridning på arbetsplatsen, dels för att inte belasta den kollektivtrafik vi som inte kan jobba hemifrån måste nyttja. Men det finns en sak som stör mig i den allmänna debatten. Det är perspektivet.

I en Novusundersökning, gjord på uppdrag av LO, svarar 93 procent av de anslutna att man inte har jobbat hemma under pandemin. Vi är nämligen många som inte kan göra det. Det har såklart att göra med fysisk närvaro och kroppsarbete. Det går inte att sköta via datorn.

Det är problematiskt att när arbetslivet kommenteras görs det ofta utifrån perspektivet att kroppsarbete visserligen existerar – men när man beskriver sin egen tillvaro handlar det påfallande ofta om hur tråkigt det är att jobba hemifrån. Jag fattar det och skulle antagligen själv bli galen av att inte få gå till jobbet och träffa arbetskamrater. Men hur jobbigt det än är med hemmakontor, digitala möten eller brist på sociala kontakter så finns det en annan verklighet. Jag ser den på jobbet.

Men också i aktuella reportage om hur sjukvårdspersonalen biter ihop och går till ett arbete som kräver 150 procent av redan slutkörda arbetare. Där rädslan och risken för att smittas är högst påtaglig. Men det är som om man beskriver ovanliga människor i ovanliga situationer. Så är det inte. Självklart är det extraordinärt läge under pandemin. Men det är samtidigt vardag för alla som dagligdags arbetar med kroppen.

Bristen på förståelse för yrkesarbetets realiteter orsakar problem. Det yttrar sig i sämre arbetsmiljö, allvarliga problem att rekrytera unga människor till yrkena och riktigt dåligt utvecklingsarbete i olika branscher. Det räcker att läsa sammanfattningen av Corona-kommissionens rapport där allvarliga brister inom äldreomsorgen gjort att vi inte klarat att skydda våra allra sköraste.

Vi skulle behöva många fler perspektiv från dagens arbetsliv som beskriver kroppsarbetets verklighet med dess bekymmer och glädjeämnen. Där arbetar många olika personligheter. Med många drömmar, talanger och politiska uppfattningar. Lyft fram dem.