Ett kinesiskt ordspråk säger att den som väntar vid flodens strand så småningom kommer få se sina fienders lik flyta förbi. Det är vad J.K Rowling - nyss fyllda 60 - nu upplever. Den bästsäljande författarinnan – som gav världen böckerna om Harry potter – var i början av 2020-talet en av få röster som hade civilkurage att ifrågasätta transrörelsens krav.
Bland annat hävdade hon att det visst fanns en skillnad på män som identifierade sig som kvinnor och kvinnor som var födda som biologiska kvinnor. Hon ifrågasatte också könsneutralt nyspråk och varnade för att kvinnliga frizoner hotades. För detta fick hon mycket ovett i sociala medier. Hon utsattes för bojkotter, hatkampanjer och till och med mordhot.
Nu – fem år senare – har opinionen rört sig i hennes riktning. En växande majoritet av britterna anser att kön har en biologisk grund och att samhället måste ta hänsyn till framför allt kvinnors rättigheter när dessa krockar med krav från transaktivister.
Även politiken har svängt i Storbritannien. I april slog Högsta domstolen där fast att kön är biologiskt. Den nya Labourregeringen har skrinlagt idéer om att göra juridisk könsbyte enklare och oppositionsledaren, från Tories, Kemi Badenoch sagt att detta är nödvändigt för att skydda kvinnors och flickors integritet och säkerhet, exempelvis inom sporten och vid kvinnojourer.
Rowling har kommenterat svängningen som en tillnyktring där sunt förnuft och vetenskap segrat - mycket tack vare att transrörelsen föll på eget grepp. Den blev för högljudd och intolerant och människor reagerade.
Samtidigt hävdar hon att den hann skada demokratins institutioner. Inför hotet att kallas transfober upprepade de utan eftertanke transrörelsens krav, skrev Rowling nyligen på X.
Just det sistnämnda om politikernas passiva roll är intressant. När transaktivisterna hade som starkast överläge i debatten och många hängde på i dreven mot påstådda transfober kom inte motståndet från politiska partier till höger. Motståndet kom framför allt från traditionella feminister, journalister och läkare med medicinska invändningar.
Av dessa två grupper kom de sistnämnda något lättare undan. Att som journalisterna Karin Mattisson och Carolina Jemsby på SVT:s Uppdrag granskning granska transvården av barn var kontroversiellt men inte lika riskfyllt.
Feminister med mer ideologiska invändningar som J.K Rowling i Storbritannien, eller Kajsa Ekis Ekman i Sverige, fick utstå mest hat. I svenskt sammanhang måste man också nämna Agnes Wold som deltog både som läkare och kvinnosakskvinna, och som också fick utstå försök till deplattformering.
Transrörelsens metoder liknade ett tag en hetsjakt på oliktänkande – de som vågade ifrågasätta. Det är på sitt sätt paradoxalt för historiskt är det transpersoner, som ju rörelsen säger sig företräda, som ofta varit de förföljda.
Förhoppningsvis är det offentliga samtalet nu framme vid ett mognare stadium. Det bör påpekas att vare sig J.K Rowling eller någon av de nämnda debattörerna har uttryckt någon missaktning eller motvilja mot personer som identifierar sig som ett annat kön än det som de föddes med. Att kön delvis är något som konstrueras socialt, att alla människor inte känner sig hemma i könet de föddes med och att dessa ska bemötas precis som alla andra med respekt och förståelse är mer eller mindre självklart i västvärlden.
Tvistefrågorna har handlat framför allt om hur transsexuellas rättigheter ska viktas mot andra gruppers eller huruvida vården som riktas gentemot barn faktiskt är ändamålsenlig. Där måste det gå att ha olika åsikter utan att någon beskylls för att vara transfobisk eller hatisk.
