Inför Stockholm Pride, som går av stapeln nästa vecka, har den socialdemokratiske fritänkaren Jan Emanuel rört upp känslor genom att på Expressens debattsida kritisera Polisen för att gå i uniform i paraden.
Det är en otacksam debatt att ta. Svenska staten och i stort sett varje kommun i landet har helhjärtat omfamnat Pride. Den som försöker föra en diskussion om detta kommer närmast automatiskt att bli anklagad för att vara homofob. Men det är ett billigt avfärdande av en viktig principfråga. Den att partierna ska stå för politiken medan staten själv ska vara neutral.
Under West Pride fyller Göteborgs Stad Avenyn med stora Prideflaggor på ett sätt som närmast för tankarna till Erdogans Turkiet. Den typen av kollektiva symbolyttringar anses annars vara något av ett tabu i Sverige. Inte ens svenska flaggan lyfts fram på i närheten samma sätt.
Frågan om det är rimligt att staten som sådan tar politisk ställning har faktiskt ingenting med synen på HBTQ-personer att göra. Till saken hör att regnbågsflaggan har kommit att expandera sitt symbolvärde långt bortom HBTQ-frågor. Flaggan har förvandlats till en officiell symbol samtidigt som den kommit att få representera en lång uppsättning progressiva värderingar. I en del fall har den närmast har devalverats till en chic accessoar. Urban, medveten medelklass bär den för att signalera sitt gränsöverskridande – eller kanske lika ofta för att dölja sin brist på verkligt gränsöverskridande.
Är flaggan då en politisk symbol? Är Pride en politisk tillställning? Självklart är de det. Och jag har svårt att tro att de som från början drev kampen för homosexuellas likabehandling skulle vara av någon annan åsikt. Föreställningen att vissa åsikter och värderingar ”står över” politiken är försåtlig. Den var betydligt mer ovanlig för 30-40 år sedan. Inte oväntat är det också det som framförs i en replik till Jan Emanuel från en annan socialdemokrat: Pride är en del av den liberala demokratin och därför ska stat och kommun aktivt engagera sig och ta ställning.
Men detta är feltänkt. Bara för att man gillar något, eller står upp för likabehandling av HBTQ-personer, måste man inte förespråka att stat och kommun som organisationer driver opinion eller tar aktiv politisk ställning utöver att följa lagen. Tvärtom. Det är vi medborgare, civilsamhället och partierna som ska ta politisk ställning. Pride borde vara en angelägenhet för partier, organisationer och privatpersoner – inte för stat och kommun. Det är inte heller alla HBTQ-personer som ställer upp på Pride-konceptet. En levande rörelse måste inrymma konflikter och avvikare, och kan därför inte vara en del av ett statligt maskineri.
Jan Emanuel drar en parallell till första maj. De flesta skulle tycka det var konstigt om kommunen engagerade sig i förstamajfirandet. Det anses närmast självklart i dag att den inte gör det. I många sedan evigheter S-styrda kommuner var det dock länge lika självklart att blanda samman parti och kommun. Kommunala musikkårer deltog exempelvis under de röda fanorna. Vi talar trots allt om en rörelse som fram till för drygt tre decennier sedan kollektivanslöt alla arbetare facken till sitt parti. Socialismen gjorde i många fall anspråk på att ”stå över” politiken. Vem kunde vara emot arbetarnas rättigheter?
Ur ett liberalt perspektiv är det här problematiskt på flera sätt. Det lägger i praktiken en hämsko på den fria tanken och i förlängningen demokratin när ett samhälle officiellt tar ställning för vissa värderingar. För övrigt ett skäl till att det är bättre att tala om svensk kultur än svenska värderingar.
Det är också ett skäl till att begreppet ”den liberala demokratin” inte bör innefatta mer än nödvändigt. I princip bör begreppet bara innefatta fria, allmänna och demokratiska val och grundläggande rättigheter kopplade till dessa såsom press-, yttrande-, mötes-, och föreningsfrihet. Ju längre listan blir desto mer inskränkt blir det vi kan diskutera och bestämma i demokratiska val.
Förvaltningen bör i sin tur vara neutral. Den ska nämligen verkställa politiska beslut, i enlighet med lagarna, oavsett vem folket har röstat fram. En förvaltning som genomsyras av värdegrunder, HR och kommunikatörer undergräver ofrånkomligen sitt förtroende hos delar av allmänheten och leder ytterst till politiska krav på att byta ut en allt för ideologisk förvaltning. Den som tycker att de här liberala principerna är statsvetenskapligt finlir som man kan strunta i bör betänka hur hen skulle reagera om en mer utpräglat nationalistisk regering skulle anbjuda kommunala parader och flaggviftning för den nationella saken. Det är i själva verket det vanligaste sättet att bryta mot de liberala principerna runt om i världen.
Man ska vara försiktig med vilka normer man etablerar. Ska Pride verkligen vara en ersättning för kommunala och statliga tjänstemän som vill leva ut sina kollektivistiska instinkter? En sådan statlig björnkram ligger faktiskt inte i någons långsiktiga intresse. Inte för den som vill stå upp för liberala principer. Inte för HBTQ-personerna. Inte heller för den liberala demokratin.
