Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) var borta från politiken i tio år innan hon tillträdde som statsråd i våras. Sedan hon gjorde comeback har hon ägnat mycket energi åt märkliga och svårgenomförbara förslag på det sexualpolitiska området.
Bland annat vill Larsson exportera den svenska samtyckeslagstiftningen till resten av EU och införa en gemensam samtyckeslagstiftning (Altinget 20/10). Det är klassisk liberalpartistisk logik: allt som är bra bör lyftas upp till EU-nivå.
Hon får förstås berätta om hur bra svensk lagstiftning vore även i andra EU-länder, och sedan lämna det upp till dem att avgöra om de vill välja Sveriges väg eller inte. Däremot kan det vara riskabelt att öppna upp för att harmonisera den här typen av frågor inom EU.
Skulle Nina Larsson uppskatta om fler EU-länder resonerade likadant och försökte sprida sin syn på jämställdhet till resten av unionen? Vill hon att Polen ska exportera sin abortlagstiftning till övriga EU? Eller att Ungern ska verka för att fler EU-länder anammar landets modell, där kvinnor tvingas lyssna på fostrets hjärtslag innan de tillåts göra en abort?
Svenska kvinnor har inget att tjäna på en EU-gemensam jämställdhetspolitik. Och att lyfta alltför många sakområden till EU-nivå innebär att svenska väljare får sämre demokratiskt inflytande över hur de utformas.
Jämställdhetsministerns mest uppmärksammade förslag handlar om att införa porrlås på internet. Hon vill förhindra barn från att snubbla över porr genom att säkerställa att porrsajter implementerar någon form av teknisk åldersverifiering. Det skulle exempelvis kunna betyda att användare behöver logga in med bank-id eller kreditkort för att nå vissa hemsidor.
Det finns en rad problem med förslaget. För det första är det en dålig idé ur integritetssynpunkt. Det skulle innebära att företag registrerade vuxna människors porrvanor. Det finns en oerhört stor risk för dataläckor. Inte minst utgör den här typen av information perfekt material för utpressning.
För det andra varnar IT-säkerhetsspecialister för att det är lätt att kringgå begränsningarna genom att använda en VPN-tjänst — virtuellt privat nätverk – som maskerar ens data. Ta Storbritannien som exempel, som införde en lag i somras som tvingar sajter med sexuellt innehåll att använda sig av ålderskontroller.
Det är svårt att säga vilken effekt som lagen har haft efter bara fyra månader och om den har lyckats med sitt mål. Men det är tydligt att användningen av VPN-tjänster har skjutit i höjden sedan den nya lagen infördes. Några av de största VPN-apparna har sett en enorm tillströmning av britter sedan lagen trädde i kraft, rapporterar Forbes.
För det tredje finns det redan en rad olika verktyg för föräldrar som vill förhindra sina barn från att besöka olämpliga sajter. Lösningarna är bara en googling bort. Bland annat har Mediemyndigheten en uttömmande guide för föräldrar med tips på hur de kan styra barnens skärmtid och begränsa tillgången till olika hemsidor med hjälp av enkla verktyg.
Nina Larsson har åtminstone lyckats med en sak: Liberalerna har tagit över Kristdemokraternas roll som det borgerliga partiet med störst fokus på underlivsfrågor. Det är ingen slump att KD har övergivit frågor som handlar om sexualmoral; det var ingen vinnande strategi. Det är oklart exakt vem som ska tilltalas av Larssons förslag. Framför allt framstår det som att hon inte tar väljarna på särskilt stort allvar.
