Det är en sådan lättnad när det äntligen blir november. Nu är det obönhörligt slut. Man kan sluta hoppas på en sista brittsommardag. Alltsammans är över. Löven har brunnit i gult och orange men nu faller de av och väver bruna mattor runt trädstammarna. Det vita solljuset som reflekteras mot novembermolnen bländar som en sista injektion D-vitamin inför det stundande vintermörkret.
Jag älskar november. Jag älskar det milda, fuktiga vädret, så mjukt mot mitt ansikte och mot min själ. Det kräver inget av mig. Jag behöver inte ens vara glad. Håret lockar sig i vätan och omintetgör morgonens styling. Jag blir den jag är.
Rödhakarna hälsar gryningen och gärdsmygen stämmer in, men annars är det ljuvligt tyst. Jag har ännu inte hört en enda jinglebell eller Deck the Hall och inte sett en endaste tomte. De kvarglömda, infallna pumporna stressar ingen längre.
Jag älskar de allt mörkare tonerna. Den svarta, blanka asfalten, de nakna silhutterna av knotiga ekträd, de mörkbruna, höstplöjda åkrarna, den allt bistrare blåsten. Ju mer november desto bättre.
Men hur kan man älska en månad som bara påminner om död och förgängelse, undrar du. Tack för att du frågar och låt mig förklara med hjälp av ett minne från en av den gångna sommarens konferenser:
”7500” stod det på den vita duken längst fram i salen. 7500, det är antalet dagar jag har kvar av mitt liv, sa föredragshållaren. Och sedan citerade han ur Psaltaren: ”Vårt liv varar 70 år, eller 80 om krafterna räcker.” Men 70 är ett bra riktmärke, tyckte talaren, och dit var det alltså ungefär 7500 dagar för hans del.
Han kunde naturligtvis inte veta om han verkligen skulle leva så länge – men allt efter det betraktade han i varje fall som en bonus. Den ständigt krympande siffran hjälpte honom att ta vara på varje dag, och bygga sitt livsverk på sina djupast förankrade värderingar.
Tänk på döden, står det på portalen över den gamla ingången till Stampens kyrkogård i Göteborg. Varför i all världen ska man göra det? Är det inte bättre att inte tänka på döden och i stället fokusera på dagens uppgifter och allt man gärna vill hinna med innan det ofrånkomliga upphörandet inträder? Men svaret ges ett par verser ner i ovan nämnda psaltarpsalm: ”Lär oss att inse att våra dagar är räknade, så att vi får visa hjärtan.”
Vishet kan inte uppnås utan en medveten och personlig insikt om förgängligheten. Tech-giganterna och mångmiljardärerna som hoppas att deras medvetande ska kunna föras över till datorer, om nu deras kroppar inte kommer att kunna väckas till liv efter en tids nedfrysning – det är inte vishet som präglar deras livsval. Det är fångade i förtvivlan över att deras makt och rikedomar en dag kommer att glida dem ur händerna, ur deras döda, kalla händer. Det får bara inte ske.
För varje november som kommer, räknar jag fler gråa hårstrån. Förr om åren drog jag bort dem, nu är de så många att de får sitta kvar. De påminner mig om att inte slösa bort min tid på intigheter, inte scrolla Facebook och inte titta på SVT:s partiledardebatter.
De synliga tecknen på åldrande hjälper mig att stänga av pladdret på radion och i stället läsa lite i diktsamlingen jag har lagt fram på köksbänken. Och när jag tänker på att all min bildning kommer att gå i graven med mig, slutar jag stressa över att denna bildning är så ofullständig och fragmentarisk och att jag till exempel aldrig lärde mig tyska ordentligt.
Döden är mänsklighetens stora tragedi. Men den kommer också med lättnad och befrielse. En dag dör även de grymmaste tyrannerna och de värsta folkmördarna. Serievåldtäktsmännen, människohandlarna, terroristerna, maffialedarna – de dör, utan undantag, utraderade från de levandes skara. Det finns ingen glädje i det, men det finns rättvisa.
Psaltaren skildrar även detta på många ställen; behovet av att påminna sig om vad som kommer att hända också med de människor som bara vill och gör ont. Här till exempel, från psalm 37: ”Förarga dig inte på de onda, avundas inte dem som gör orätt. Ty de vissnar snart som gräset, torkar bort som gröna örter.”
I en av mina favoriter, nummer 73, talar Asaf om de egocentrerade, högmodiga och våldsamma, de som är oberörda inför andras lidande, de som bara lever för sin egen njutnings skull och som tycks få allt de vill ha. Men säger Asaf: ”Hur plötsligt går de inte under! De förgås och får en ände med förskräckelse.” Eller ur psalm 92: ”När de ogudaktiga spirar som ogräs och alla illgärningsmän blomstrar, då är det för att de ska förintas för alltid.”
Metaforen är gräsets förgänglighet, växtligheten som dör – som i november. Månaden då allt vissnar och försvinner påminner om att ingen undkommer döden. Det är fasansfullt, men också ett slags tröst, även om den är i det närmaste tabubelagd.
Är det inte svårare att uthärda tankarna på världens grymhet när gullvivorna dansar i gräset och näktergalen visslar och snäpper i buskaget, när solen värmer klipporna i skärgården och kvällarna aldrig tar slut? När världen glittrar måste man packa undan sin Weltschmerz – annars går man nästan sönder. Men i november kan man tänka tankarna igen, tankarna vi måste tänka för att inte ge upp vår mänsklighet, tankarna om världens verkliga tillstånd.
Nu är det ju inte så att allt dör! De nakna träden har inte dött, även om de gjort sig av med löven de inte kan förse med vatten. De avvaktar. I marken ligger höstsådden i dvala, redo att gro så snart solen börjar värma igen. Perennerna vilar, de är inte heller döda. Det finns knappt någon bättre bild av hur äldre generationer ger liv åt de yngre, hur de gamla dör medan släktet förs vidare och nya människor får utrymme att blomstra en tid.
Vetekornets lag säger oss att döden är en förutsättning för livet. Ursprungsbetydelsen är andlig och syftar på att Jesu död skulle komma att möjliggöra evigt liv, men det är en lag som gör sig gällande i varje människas liv. Många kan känna igen sig i erfarenheten att ens käraste föreställningar om varat och jaget måste dö för att ge plats åt en ny självbild, förnyade relationer och större sanningar.
Jag letar fram mina gamla skinnhandskar (så välbekanta, mjuka och nötta), köper ett par nya läderstövlar (tack och lov att det är modernt igen), och går ut i novemberluften. Det har blivit lite lättare att andas.
