Det började med att Danmarks statsminister sa att det inte räckte med militär upprustning, utan att det också behövdes en andlig upprustning: Danskarna behöver göra klart för sig vad det är som ska försvaras. Socialistiska politiker som Pia Olsen Dyhr anser att det är välfärdsstaten som är värd att dö för medan den liberala kyrkoministern Morten Dahlin hävdar att det är kristendomen som ska försvaras, varför en starkare dansk kristen identitet är nödvändig.
Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik tog den politiska debatten till spalterna i en ledare från mitten av maj. Hans eget bud på vad en andlig upprustning borde centreras kring är kampen för frihet. Det är vad Zelenskyj och Ukraina slåss för, och det är vad Danmark borde vara redo att kämpa för.
Han fick naturligtvis svar på tal av andra danskar, sådana som historikern Bo Liedegaard, som avfärdade den luftiga idealismen och i stället framhöll den danska samarbetspolitiken mellan 1940 och 1943: en gråskalans pragmatism framför de hetsiga motståndsmännens våldshandlingar.
Detta är en evig, inomdansk debatt: var samarbetspolitiken under ockupationens tre första år moraliskt mest god eller moraliskt mest klandervärd? För närvarande är det motståndsrörelsens frihetskämpar som står högst i kurs – verktyg för Mette Frederiksens mobilisering för Ukraina och för en historisk egen militär upprustning – men det vänder säkert snart igen. Den mer intressanta fortsättningen av Krasniks ledare var att skribenter från Sverige, Norge och Finland bjöds in att kommentera behovet av andlig upprustning och konstrastera med perspektiv från grannländerna.
I Norge finns inget behov av andlig upprustning, fick läsarna veta. Där tränar norrmännen på att vifta med flaggan och hurra för kungahuset en gång om året. Mangrant, nästan, deltar folket i firandet av 17 maj, nationaldagen. Och, menade skribenten, till skillnad från danskarna som gör integration till en otroligt komplicerad historia, välkomnar norrmännen alla som är redo att svänga med den röd-vit-blåa fanan in i den nationella gemenskapen.
Med tanke på den rätt påtagliga segregationen även i Norge, får man nog ta utsagan med en nypa salt, i alla fall konstatera att den muntra attityden i sig inte är nog för att frambringa integration. Desto mer relevant var den historieskrivning som serverades. Norge frigjordes från Danmark i början på 1800-talet, varefter det införlivades i en personalunion med Sverige. Men ett litet stycke tid mellan dessa händelser var Norge faktiskt en självständig stat, och under hela tiden fram till unionsupplösningen var den nationella kampen förenad med strävande efter demokrati och lika rättigheter för medborgarna. Det var ett sådant land man ville skapa. Nationalismen var liberal och präglad av arbetarrörelsen. De konservativa var mer nöjda med sakernas tillstånd, både innan 1814 och därefter. Det är en distinkt och stolt nationalberättelse. Att norrmännen bjöd tappert motstånd mot nazisterna den 9 april 1940, innan de efter några veckor påtvingades en hårdför ockupationregim, särskiljer dem också från Danmark. I Köpenhamn hade man ju ringt tyskarna och meddelat kapitalation redan efter några timmar av pliktskyldigt skjutande i Sydjylland. Utan vapen och utan allianser ansågs det vara den enda möjligheten. Inte konstigt att danskarnas nationalkänsla är komplicerad.
Men som norrman kommer nationalismen med modersmjölken, den flyter genom folket lika lätt och djupt som fjordarna, lika munternt och uppfriskande som smältvattnet från fjällen om vårarna.
Man kan nästan ta på självbelåtenheten.
Den finska skribenten bidrar i sin text med mer svårmod, såklart. Det är plikten som motiverar finnarna, inte minst plikten gentemot dem som kämpat och dött för ett fritt Finland. Var beredd att dö för det du anser värt att leva för, avslutas texten: alltså människorna i din närhet. Inte någon abstrakt frihet à la Martin Krasnik, utan det högst konkreta, det lilla livet i hemmet och i lokalsamhället, vartill nationalstaten är ett värn. Under kriget slogs soldaterna för just det, under efterkrigstiden var det den anpassliga pragmatismen som möjliggjorde detsamma.
Sedan det ryska anfallskriget mot Ukraina och Finlands inträde i Natos är situationen en annan. Man förnimmer nästan som ett slags mycket lågmäld yra – om nu någon form av yra kan samexistera med det finska nationalkaraktärsdraget sisu: lugnet och den tysta, sega uthålligheten. För just nu är intresset för att på olika sätt engagera sig i det finska försvaret rekordhögt. Försvarsmakten kan inte absorbera all frivillig försvarsvilja. Det måste vara ett mycket behagligt problem för finska politiker och myndigheter...
Och så har vi då Sverige. Vår nationalberättelse handlar om en makalös moderniseringsprocess, om välståndsutveckling och jämlikhetssträvande, om utbildning och frigörelse, om jämställdhet och en genomgripande sekularisering. Och enligt författaren Elisabeth Åsbrink, som skrivit texten om Sverige, så har det mesta av jämlikheten gått förlorad. Privatiseringar och inkomstskillnader har slitit itu det vi som en gång fanns. Man kanske kan lägga till att en rekordstor invandring från fjärran kulturer under samma tid, har bidragit till att luckra upp vi-känslan.
Det finns inga kamper mot yttre hot, som vi kan minnas och hämta moralisk styrka ur. Sättet som vi höll oss utanför andra världskriget kan man diskutera – men vad man än tycker om eftergiftspolitiken är det svårt att använda den för att motivera och mobilisera folkets försvarsvilja.
Vad är det vi ska försvara och vad är det vi – i alla fall en del – kommer vara beredda att dö för? Är det naturen, som Åsbrink menar? Naturen är vad vi alla älskar, från höger till vänster, på kors och tvärs, uppifrån och ner, men är det tanken på de gotländska raukarna och den lappländska fjällsippan som ska få mina söner att vilja dra ut i försvar mot invaderande styrkor?
Kan man ens föreställa sig vad som är värt att offra livet för, förrän detta något är hotat, av en konkret fiende? Kan vi enas? Jag tror inte det. Vi kan inte ringa in vad som är värt att försvara intill döden, vi kan inte uppdra åt en statlig kanonkommitté att lista det dyrbaraste, det som är värt våra söners och döttrars blod.
I avsaknad av en stolt och kampfylld närtidshistoria, tror jag att vi bör ta till oss av en annan finsk insikt, nämligen att krig är något man till varje pris bör försöka undvika genom att förse sig med ett försvar som gör kriget mindre troligt.
Härom dagen fick jag höra om vänner som återvänt till Ukraina, att de tillbringade natten i skyddsrum, igen, livrädda. Andra vänner nattar sina barn i Tel Avivs underjord. De befinner sig mitt i de globala brännpunkterna, där krig blivit oundvikligt. Vi är inte där, inte nu, inte än. Var lägger vi vårt fokus? Långt viktigare än att ringa in vilka växter, värderingar, byggnader, institutioner eller rättigheter som vi vill dö för, är att rusta för att även fortsättningsvis slippa krig. Något annat kan vi inte göra i den osäkra tid som är nu, med den historia som är vår.
