I lördags utspelade sig en märklig scen i centrala Göteborg: Borta vid Götaplatsen samlades flera tusen personer för att fira den iranske diktatorn, Ali Khameneis, död. Under hans ledarskap mördades bara under januari månad över 30 000 iranier av regimen. Det var kulmen på över fyra decennier av förtryck av den egna befolkningen, finansiering av proxykrig i hela Mellanöstern och terrorangrepp runtom världen.
Men alla firar inte diktatorns död. På Gustaf Adolfs torg, samlades ungefär samtidigt en betydligt mindre samling personer ur den svenska palestinarörelsen, vilket Doku rapporterade om. Under demonstrationen kunde man se den iranska regimens flaggor, plakat föreställande Khamenei liksom det Islamiska revolutionsgardets flagga samsas med palestinska fanor.
I ena änden av centrala Göteborg – firande över att en av vår tids värsta despoter är död och att hans kvarvarande regim vacklar, i den andra hyllningar av densamma.
Palestinarörelserna i Europa och västvärlden har hamnat i ett underligt sällskap. I England upprepades budskapen från Gustaf Adolfs torg i en rad demonstrationer – stöd till den iranska regimen och Khamenei. Dessa demonstrationer består inte enbart av islamister med rötter i Mellanöstern. De fylls även av personer hörande till det brittiska gröna partiet samt de mindre utomparlamentariska vänsterpartierna.
Det engelska gröna partiet som på sina håll skördat framgångar i det nyligen avslutade lokalvalen utgör en säregen kombination av socialism och islamism och på vissa håll i Storbritannien har de starkare stöd än regeringspartiet Labour. Det är det senaste i raden av exempel på partier som uttrycker vad den franske sociologen Pierre-André Taguieff kallar för ”islamo-gauchisme”, eller islamvänstern, en sorts likgiltighet inför islamism och rädsla för att stigmatisera muslimer.
Exempel på detta är är det brittiska grönas partiledare Zach Polanski som är en homosexuell man medan viceordföranden Ali Mothin öppet hyllar en regim som hänger homosexuella på torg. Mönstret går igen i USA där den radikala vänstern under helgen demonstrerade med plakat på Khamenei, kombinerade med budskap riktade mot landets migrationspolitik och med slagord som “globalisera intifadan”.
Det numera helt perifera svenska partiet Feministerna! (tidigare Feministiskt initiativ) gav i samband med krigets inledning ett uttalande där de “fördömer den imperialistiska och sionistiska attacken på Iran” och att de “står i full solidaritet med det iranska folket”. Samma folk som just nu firar att dess förtryckare håller på att förgöras. Vi talar alltså om en av världens mest kvinnoförtryckande regimer.
Att kriget uppenbarligen inte är riktat mot det iranska folket utan detta folks främsta fiende, den islamistiska regimen, är ett faktum som Feministerna inte tagit notis om. En ödets ironi är att Feministerna gör sällskap med Rysslandsvänliga Alternativ för Sverige (AfS), den extrema avknoppningen från SD som gör stor sak av att de ensamt är emot kriget i Iran.
För delar av vänstern, och uppenbarligen extremhögern, är hatet mot USA och Israel samt Västvärlden i generell mening så intensivt att man inte ser sig om över axeln för att se vilka man gjort gemensam sak med. Så länge Iran är emot Israel och USA så tycks det räcka.
Den postkoloniala analysen som denna hållning grundar sig på gör gällande att den enda maktutövning som är värd att kritisera är de västerländska demokratiernas. Vad den iranska regimen gjort blir i denna världsbild fullkomligt oväsentligt.
Det här handlar inte om någon pragmatisk politisk allians, det är närmast att betrakta som en sorts ideologisk självmordspakt. Annorlunda är det svårt att beskriva ett närmande mellan de förment mest progressiva och de öppet mest reaktionära krafterna i världen.
De svenska riksdagspartierna till vänster har lyckligtvis, men tyvärr med blandad framgång, försökt hålla rent i den här frågan. Socialdemokraterna uteslöt under 2010-talet bland annat Omar Mustafa, då ordförande för Islamiska förbundet (IfiS) som står i nära förbindelse med Muslimska brödraskapet, som förordar politisk islam även i västvärlden.
Även Miljöpartiet försökte göra rent hus med liknande politisk dubbelbokföring då tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan fick avgå på grund av samröre med en turkisk extremistgrupp.
Uttalanden från S sedan det senaste kriget i Iran inleddes visar inte prov på samma ideologiska naivitet som förekommit tidigare. Magdalena Andersson (S) skriver om hur Khameneis död bör bli en “vändpunkt för Iran och iranierna. Regimen har förtryckt sin egen befolkning och bidragit till oro och instabilitet i regionen”.
Vänsterpartiets ledning har fattat det kloka beslutet att hålla tyst. Man har nog insett att man har tillräckligt många förvirrade företrädare som inte vet vad de ska göra i nuläget och genom att inte säga särskilt mycket utåt så undviker man konflikter med dem. De senaste årens uteslutningar av både riksdagsledamöter och andra förtroendevalda visar att man ändå försöker göra upp med denna strömning.
De svenska rödgröna partierna har kanske dragit den rimliga slutsatsen att det är inte är någon bra idé att göra min fiendes fiende till min vän och ställa sig på diktaturers sida. Samtidigt fortsätter den utomparlamentariska vänstern med palestinarörelsen i främsta ledet ned i avgrunden.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
