Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Hur överheten lär sig att blunda för verkligheten

Det svenska samhället producerar aktiv okunskap om politiskt kontroversiella ämnen som exempelvis invandring, klaner och brottslighet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Vi såg det inte komma…”. Statsminister Stefan Löfvens ord i november 2019 har blivit bevingade. De fem orden fångar väl hur ansvariga svenska politiker och myndigheter länge blundade för kopplingen mellan viss invandring, kriminalitet och andra sociala problem.

Vill man tolka det snällt kan man säga att de ansvariga drevs av en vilja motverka rasism när de inte ville problematisera något så grundläggande som en snabb förändring av befolkningssammansättningen. Men det är nog långt ifrån hela förklaringen. Om något har ju den här inställningen, med dess aktiva okunskap, snarast spätt på fördomar, rädslor och motsättningar – och i förlängningen därmed ökat risken för rasism.

Det handlar snarare om att tabun har fått ersätta tänkande och reagens fått ersätta ledarskap. Ett förhållningssätt som delvis är inbyggt i hur byråkratier, kommunikation och utbildning fungerar idag.

LÄS MER: De kriminella klanerna har tagit Göteborg som gisslan

LÄS MER: Mordet kan vara en hämnd för en bagatell

För kunskapen har funnits där hela tiden. Redan för ett sekel sedan beskrev amerikanska sociologer de speciella mekanismer som gör att invandrarungdomar, i synnerhet pojkar, har en tendens att bli rotlösa i det nya landet och dras in i kriminella gäng. Det krävs ingen större fattningsförmåga att förstå det. Det går inte att heller reducera till en fråga om enbart ekonomi. Däremot går det att förklara med basala psykologiska och sociologiska mekanismer.

Samma sak kan sägas om klankriminaliteten från delar av Mellanöstern som uppmärksammats på senare år, och som vi åter påmints om i dagarna. Sådana invandrade klaner har funnits i Sverige i decennier. För mycket länge sedan var de normaltillståndet även i Europa. I Nordisk familjebok från 1905 (föregångaren till Nationalencyklopedin) beskrivs under rubriken ”blodshämnd” den hederskultur och klanstruktur som under tidig medeltid präglade Norden. Det är på pricken samma system som vi möter idag i vissa av Göteborgs utanförskapsområden. Artikeln avslutas med orden: ”För icke länge sedan fortlevde den på Korsika, och än idag förekommer den hos vissa folkslag utom Europa, till exempel araberna”. Kunskapen har funnits där, men inte viljan att ta till sig den.

På den tyska polisens hemsida kan man läsa att ”turkisk-arabiska klaner” är det hot mot samhället som den tyska regeringen prioriterar högst att bekämpa. Tyska polisen har identifierat 111 sådana klaner. Många av dem härleder sitt ursprung till provinsen Mardin i sydöstra Turkiet och medlemmar har ofta tagit sig via Libanon till Europa. Precis som den omtalade klanen i Hjällbo-Angered.

Varför skulle detta vara kontroversiellt? Svensk offentlighet, och tyvärr också i viss mån svensk myndighetskultur, har präglats av föreställningen att man inte ska peka ut särskilda grupper. Samma sak såg vi när romska tiggare från Balkan kallades ”utsatta EU-migranter”, ett smått bisarrt nyspråk. Problemet är förstås att bristen på klarspråk inte bara sprider misstro mot det offentliga samtalet, det hindrar även en rationell diskussion, fördunklar förståelsen och försvårar i värsta fall att adekvata åtgärder sätts in.

De som drabbats värst av denna handfallenhet har inte varit den svenska medelklassen utan ofta närboende, andra invandrare, barn och vuxna i en utsatt situation.

I stort sett alla förstår att klarspråk om exempelvis klankriminalitet inte innebär att peka ut alla från Mellanöstern, alla arabisktalande, eller för den delen alla med rötter i exempelvis Libanon som kriminella klanmedlemmar. De som själva har rötter i Mellanöstern förstår det. Polisen på gatan förstår det. De flesta med någon slags levd erfarenhet förstår det. Man måste ha bott under en sten om man tror att svenskar generellt idag inte kan hålla isär de här sakerna. Sverige har förändrats. Vi lever i ett land där en fjärdedel av befolkningen har utländsk bakgrund, och än fler i storstäderna. Det betyder både att fördomar bryts ned och att negativa kulturella inslag uppmärksammas. Det är precis som det ska vara.

Det officiella svenska förhållningssättet i de här frågorna är däremot ett pursvenskt problem. Svenska makthavare, svensk forskning och svenska myndigheter har länge marinerats i ett synsätt där man aktivt ska bortse från ”kulturell kunskap” och praktisk erfarenhet ”från gatan”.

Överhetens förhållningssätt är både grundat i ideologi och maktstrukturer. Sverige har under decennier av socialdemokratiskt styre präglats av föreställningen att alla människor i grunden är likadana och att alla sociala problem kan lösas enligt samma förment vetenskapliga mall.

Den här logiken stipulerar att problem löses bäst av experter. Att det i princip inte är någon skillnad på naturvetenskap och samhällsvetenskap. Att historisk kunskap är värdelös eftersom vi förstår samhället allt bättre och blir mer upplysta med hjälp av våra vetenskapliga metoder. Detta är grundantagandena för den sociala ingenjörskonsten. Men liksom alla teoretiska och ideologiska antaganden är de förenklingar, vilket visar sig som tydligast när verkligheten förändras i förhållande till hur den var när teorierna utarbetades.

Eliter riskerar alltid att få sin förståelse för samhället kringskuren. Men i takt med att högskolan expanderat och styrningen av svensk förvaltning blivit allt mer värdestyrd och "evidensbaserad" har problemet spritt sig.

Att lära sig tänka akademiskt handlar nämligen i hög grad om att lära sig av med att tänka intuitivt och praktiskt. Att det abstrakta tänkandet har sina egna begränsningar kräver en hel del för att förstå, speciellt för den som kommit att identifiera sig med sin nyvunna status som universitetsutbildad. På högre akademiska nivåer lär man sig begränsningarna i teorin, men insikten ingår i praktiken inte i den akademiska kulturen.

Expansionen av den högre utbildningen har gått hand i hand med förändrade arbetsprocesser för forskningen. Kunskapsproduktionen har blivit mer inriktad på massproduktion, ensidigt teori- och metodfokus och specialisering. Därmed har den blivit både mindre ”intuitiv” och samhällsrelevant. Med andra ord har omdömet fått stryka på foten och möjligheten att fungera som kritisk röst gentemot makten underminerats. Istället underbygger kunskapsproduktionen allt mer rådande strukturer.

Den ökande segregationen i det svenska samhället handlar därför inte bara om ekonomi, etnicitet och sociala villkor. Den handlar även i ökande utsträckning om en uppdelad kunskap och erfarenhetshorisont, något som dessutom förstärks av uppdelade medievanor.

Det är en djupt rotad, och av akademiseringen förstärkt, missuppfattning att kunskapen och erfarenheten ”på toppen” i alla avseenden är bättre än den ute i samhället. Status och kunskap blandas lätt samman. Akademiseringen har framförallt gynnat ett moraliserande och distanserat förhållningssätt till verkligheten. Det har inget med egentlig moral att göra. Moral handlar om personliga egenskaper. Den bor i det konkreta mellanmänskliga mötet. Det är i det mötet som det avgörs om du är fördomsfull, feg och inskränkt eller om du är beredd att ge en medmänniska en chans oavsett dennes åsikter, läggning, utbildning eller bakgrund – även när sådan öppenhet innebär ett risktagande.

Det teoretiska moraliserandet lägger istället tonvikten på att uttrycka sig rätt. Det är en del av produktionen av aktiv okunskap men har ett obefintligt samband med äkta tolerans. Ju högre upp i byråkratin eller samhällshierarkin desto mer närvarande blir det här fenomenet. Att kunna föra sig korrekt är en central komponent i maktutövning.

Tyvärr får det praktiska konsekvenser. Samhället blir dummare när färre perspektiv bryts mot varandra. Det får svårt att hantera nya utmaningar. Samhället tappar också sin handlingskraft när formspråk och strategi blir viktigare än innehåll och ärlighet.

Det finns många skadliga tabun i svensk offentlighet. De har ofta det gemensamt att de underskattar människans bundenhet till kultur, biologiskt kön och historia. Dessa ska helst förnekas, i likhet med allt som inte går att mäta eller abstrahera till teorier.

Här finns en tydlig bild av idealmedborgaren som herre över sitt eget liv, en förnuftsstyrd människa med full kontroll som kan bli vad hon vill bara hon ges rätt förutsättningar.

Alla som inte kan leva upp till idealet klassas som "svaga", mer eller mindre hjälplösa offer för sociala omständigheter. Idealet och svaghetsstämpeln hänger samman. För det är ett förvridet jämlikhetsideal som på samma gång patologiserar alla avvikelser som det gör underförstått att med rätt åtgärder, från experterna, staten eller i vissa fall individen själv kan alla leva upp till att bli den frie och självständige medborgaren. Som människosyn betraktat är det en grov förfalskning av verkligheten.

Tabun genomsyrar förvisso alla samhällen. Men vår moderna självbild gör det extra svårt att upptäcka dem. Tänkande handlar i hög grad om att ställa sig lite vid sidan för att se var de tankemässiga gränserna går.

De föreställningar som lett fram till den misslyckade migrations- och integrationspolitiken är för svensk del bara det mest konkreta uttrycket för hur den offentliga makten inte utövas som resultat av ett fritt tankeutbyte. Det finns fler och det är i grunden inte så mycket en höger-vänsterfråga som en fråga om att förstå ”förnuftets”, ”effektivitetens” och den sociala ingenjörskonstens inneboende begränsningar.

Därför finns det alltid ett värde av att vara motvalls i offentligheten. Makt korrumperar – inte minst tanken.

LÄS MER: Sverige påminner om ett postkommunistiskt land

LÄS MER: Överlever Upplysningen 2000-talet?