Överlever Upplysningen 2000-talet?

Tron på förnuftet, vetenskapen och individen har varit Västerlandets överideologi i två sekel – om än ständigt utmanad. Upplysningens företrädare måste inse sina begränsningar utan att tappa tron på projektet.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Upplysningen – tron på förnuftet, vetenskapen, friheten och individen – har präglat Västerlandet sedan sent 1700-tal. Om det från början främst var en angelägenhet för en elit är dessa värden idag så självklara och utbredda att vi knappt reflekterar över dem.

Auktoriteterna är tillbakapressade. "Gör som jag säger!" är inte längre en gångbar replik, inte ens när vuxna talar till barn. Vi förväntas ständigt argumentera, förklara och förstå, även som överordnad, förälder eller chef.

Jämlikhet, valfrihet och individualism hänger samman. Vi har idag krav på oss att kunna skapa vår egen identitet och utforma vårt liv efter eget huvud. De kollektiva gemenskaperna har, liksom de oföränderliga kategorierna, malts ned. Vi delar inte längre in människor i herrskap och tjänstefolk, vi räds inte prästerskapets påbud eller grannarnas vakande ögon. De mest progressiva drömmer om en värld utan kön, historia och nationella etniciteter. Upplysningen har delvis transformerats till så kallad normkritik. En ständig självreflektion som i viss mån skapar social distans.

ANNONS

Naturligtvis genomsyras inte de flestas vardag av kritisk självreflektion. Men tendensen är tydlig. Upplysningen har blivit en dominerande överideologi. Vägen hit har varit lång och brokig – pådriven av urbanisering, industrialisering och en kraftig utbildningsexpansion. Utbildning formar och styr inriktningen på människors tänkande i minst lika hög grad som den stärker själva tankeförmågan.

Upplysningens idégods är även centralt för politiken. Det utgör kärnan i de bägge dominerande ideologierna under 1900-talet: Liberalism och socialism. Liberalismen är Upplysningens förstfödde och predikar den individuella friheten, möjligheten att bryta sig loss från historien, från fördomarna och gruppidentiteterna. Individen kan förändra världen. Socialismen är dock Upplysningens andra arvtagare, också den präglad av frihetslöften och med en egentligen ännu starkare tro på förnuftet, vilket ska förverkligas i det planmässigt goda samhället där jämlikheten utgör kungsvägen till individuell frigörelse.

Upplysningens dominans har dock aldrig varit total. Redan det tidiga 1800-talets romantiker angrep vad de såg som Upplysningens falska föreställningar om ett universellt förnuft – med dess tomma, för att inte säga destruktiva, förhoppningar om framsteg, individuell frihet och materiellt välstånd som mening och mål för människan.

Romantikerna – från Schelling till Hegel – framhävde både kunskapens och människans sociala och kulturella förankring och sammanhang som avgörande för både sanningen och välbefinnandet. En tankefigur som sedan återkommit i både extrema och mer sofistikerade varianter.

ANNONS

Inte minst akademiker och intellektuella – de som haft till värv att använda förnuftet – har älskat att angripa Upplysningens idéer. Karl Marx riktade ett hårt slag mot den "borgerliga friheten" och föreställningen om det fria varuutbytet. Det var i själva verket ett uttryck för borgarklassens utsugning av arbetarna. En tanke som fann god jordmån i ett 1800-tal präglat av stora materiella skillnader i levnadsvillkor och rotlöshet i samhällsomvandlingens kölvatten. Marxismen sade sig stå för ett högre förnuft (vilket blev ett frö till totalitär kommunism), och planterade in ett drag av hegeliansk ödestro i samhällsanalysen samtidigt som den reducerade argument till klassintressen.

Sigmund Freud gjorde några decennier senare rent hus med föreställningen om den rationella och kontrollerade individen – och ersatte honom med en driftstyrd och splittrad känslomänniska. Friedrich Nietzsche demolerade förnuftet självt och avslöjade det som ett uttryck för maktanspråk och mänskliga tillkortakommanden, en spindelväv av falska föreställningar. I stort sett all förnufts- och kulturkritik under 1900-talet har mest varit vidareutveckling och modifiering av dessa tysktalande 1800-talstänkare.

Marx, Freud och Nietzsche var inga dumbommar. Inom akademin framstår deras perspektiv ännu ofta som överlägsna Upplysningens – och samtidens – till synes naiva föreställningar om hur världen fungerar. Varje psykolog vet att individen gravt överskattar sin egen rationalitet och förmåga att styra över sig själv – känslolivet dominerar både föreställningar och handlande. Varje sociolog kan berätta att individen också i hög grad styrs av gruppnormer och sitt uppväxtsammanhang. Varje idéhistoriker vet att det vi håller för absoluta och eviga principer och världsbilder är flyktiga föreställningar som förändras i takt med att nya röster tar plats och samhället förändras.

ANNONS

Även Upplysningens teoretiska grundvalar har ifrågasatts. De flesta filosofer skulle hävda att ”viljans frihet” inte kan bevisas vetenskapligt. Vetenskapsteorin ställer sig skeptisk till att empirisk prövning kan avgöra sanningsfrågor. Vetenskapliga experiment måste utgå från vissa teoretiska antaganden som i sig inte går att bevisa. Inte minst samhällsvetenskapen vilar ofta på sådana cirkelbevis där teorin föregår empirin.

Här någonstans finns det anledning att stanna upp. För om Upplysningen verkligen bara är en falsk hägring i öknen, hur kan då de lärde själva göra anspråk på insikter om dess tillkortakommanden? Hur kan man kritisera förnuftet utan att använda sitt eget förnuft när man argumenterar?

Det kan man naturligtvis inte. Förnuftskritiken följer i sig Upplysningstraditionen just genom att vara kritisk. Kritiken är också en del av moderniteten. Även förnuftskritiken kan av den anledningen utsättas för kritik. Och det är en viktig insikt, speciellt när förnuftskritiken, som ofta varit fallet, kombineras med olika recept på alternativa sätt att styra samhället: från kommunistisk klasskamp över fascistiskt viljedyrkande till våra dagars identitetspolitik som sätter ras, kön och sexualitet i förnuftets ställe.

Att förnuftskritiken så att säga kan vändas mot sig själv är dock inget bevis för att kritiken är felaktig eller att Upplysningen har rätt. Det är ett rent logiskt felslut. Vad denna paradox snarare visar är att förnuftet har begränsningar både i rollen som sanningssägare och kritiker. Det finns en inneboende teoretisk begränsning i förnuftet.

ANNONS

Det är därför inte så märkligt att erfarenhet, pragmatism och kompromisser mellan olika intressen visat sig vara överlägsna både förnuftsstyrda utopier och ett totalt förkastande av förnuftet när det kommer till att bygga ett gott samhälle. Det praktiska livets män och kvinnor är ofta att föredra i beslutsfattande positioner framför professorer och tänkare.

Liberalismen, den ideologi som kanske mer än någon annan förlitar sig till förnuftet i sin retorik, har exempelvis visat sig fungera mycket bättre i praktiken än i teorin – åtminstone så länge dess företrädare inte i övermod försökt dra läran till sin spets. Trots att samtida liberaler ofta är blinda för psykologiska och sociologiska samband är inte sällan liberala påbud om ansvarstagande, diskussion och och respekt för individens frihet förvånansvärt välfungerande som policy-principer. Speciellt i jämförelse med vad de politiska rörelser som helt förkastat förnuftet eller upphöjt det till dogm åstadkommit.

Diskussion och argument i kombination med empiriskt grundad vetenskap är ofta en bra utgångspunkt för att lösa praktiska problem – alla teoretiska invändningar till trots. Man kan med en metafor säga att Newtons mekanik fungerar bra i vardagen trots att Einstein visat att Newton hade fel.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd för upplysningsprojektet. En Upplysning som är medveten om sina begränsningar, ja rentav om sin egen mytologiska karaktär, är på ett plan ”vuxnare” men kan inte vara lika självsäker, kraftfull och kompromisslös i mötet med verkligheten eller sina häcklare som den ungdomligt naiva variant som tror på förnuftets överlägsenhet.

ANNONS

Kan Upplysningen och dess företrädare idag förhålla sig konstruktivt till insikten om sin egen begränsning och historicitet – ja rentav erkänna att ”förnuftig politik” i praktiken har präglats av en stor dos manipulation och falska förhoppningar under det moderna projektet förverkligande – utan att överge sina ideal?

Under mellankrigstiden och andra världskriget – på flera sätt en kristid för Upplysningen – var det få som trodde det. Frankfurtskolans främsta teoretiker, Theodor Adorno och Max Horkheimer, svarade exempelvis nej på frågan i sin klassiska bok ”Upplysningens dialektik” från 1944 – en svidande vidräkning med det samtida västerländska nöjes- och konsumtionssamhället som seglade under förnuftets flagg. Deras slutsats var att kriget mot fascismen vunnits för ett tivoli och biografsamhälle. Upplysningens ideal var dödsdömda och kunde inte förverkligas. Återstod bara att fly till konsten.

Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter hävdade ungefär samtidigt, 1942, i ”Kapitalism, socialism och demokrati” att socialismen var predestinerad att ta över efter kapitalismen, inte genom någon revolution utan genom den medelklassdominerade organisationsbyråkrati som bredde ut sig på den individuella frihetens bekostnad.

Dessa, återigen tysktalande, herrar från mitten av 1900-talet såg länge ut att ha varit för pessimistiska i sina bedömningar. Efterkrigstiden blev en renässans för Upplysningens ideal i en slags ordnad välfärdskapitalistisk förpackning, i praktiken i form av ett svagt repressivt expertstyre med jämlikhet, framsteg och förnuft som ledord. Kapitalismen kunde samexistera med en ordning där många tyckte sig få det bättre och upplevde sig mer fria. Det blev ingen dystopi.

ANNONS

Idag är dock den egentliga efterkrigstiden över. Globaliseringen har undergrävt nationalstaten som ramverk för det ordnade samhället. Ägandet har blivit mindre organiserat och mer anonymt, utspritt via den globala finansmarknaden. Digitaliseringen undergräver det fördjupande läsandet. Sociala medier har åter satt strålkastarljus på de ofrånkomliga inslagen av hyckleri och elitism i upplysningsprojektets institutioner. Identitetspolitiska rörelser slår igen med full kraft romantikens grupplojalitet mot den rådande ordningen.

Upplysningens bräcklighet har därmed blottats på ett sätt som inte varit fallet sedan mellankrigstiden. Det skapar panik, alternativt ambivalens och osäkerhet hos försvararna. Reaktionerna är förståeliga men grundar sig oftast inte i någon djupare självinsikt.

Om inte Upplysningens försvarare förstår vad det är för ordning de företräder, inklusive bristerna i deras egna föreställningar och dess bundenhet till sociala och historiska omständigheter, kommer de få svårt att möta dessa nya utmaningar.

Frågan är om Upplysningsföreträdarna under rådande omständigheter klarar att möta sina fiender, utan att svika sina egna ideal på ett så uppenbart sätt att det fortfarande går att tala om en ordning dominerad av Upplysningen.

Åtminstone tre faror lurar i samtiden. Upplysningsföreträdarna kan välja att hålla fast vid retoriken, men i praktiken välja den auktoritära teknokratiska vägen att med tvång införa allt mer av expertstyre och övervakning. EU-kommissionen har redskapen. Men Kina visar vart den vägen leder. Demokratin offras. Alternativt kan man komma att lyssna mer till den identitetspolitiska vänster som vill ersätta förnuftet med olika gruppidentiteter som inte får ifrågasättas, och offra yttrandefriheten och tron på en rationell offentlighet. Eller så allierar man sig med de delar av högern som i reaktion mot ovanstående tvärtom vill forma en gemensam nationell gruppidentitet, även på bekostnad av en kritisk och rationell offentlighet.

ANNONS

Kanske går det att kryssa mellan grynnorna. Man bör åtminstone försöka. För några enkla svar finns inte. Att hålla det i minnet är kanske det bästa vi kan hoppas på. Upplysningstraditionens största värde ligger trots allt i att fortsätta kunna ställa frågor. Att spjärna emot de enkla svarens lockelse.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS