Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Sverige bombades aldrig under andra världskriget. De styrande rev ned det gamla samhället på eget initiativ, vilket inte bara förändrade stadsbilden utan även folksjälen.  Bild: ALI LORESTANI/TT
Sverige bombades aldrig under andra världskriget. De styrande rev ned det gamla samhället på eget initiativ, vilket inte bara förändrade stadsbilden utan även folksjälen. Bild: ALI LORESTANI/TT

Håkan Boström: Sverige påminner om ett postkommunistiskt land

Ett tydligt arv från kommunismen är förintandet av samhällslagret mellan stat och individ. Det är en erfarenhet Sverige, efter decennier av S-styre, delar. Svensk borgerlighet har heller inte gjort mycket för att reparera skadan.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I drygt fyra decennier styrde kommunisterna Öst- och Centraleuropa. En av de mest djupgående effekterna var förstörelsen av civilsamhället: det fria föreningslivet, oberoende professioner och fackföreningar. Allt sögs upp i staten. Även småföretagen och familjejordbruken blev hårt åtgångna, när de inte helt enkelt kollektiviserades. Naturligtvis fanns det inga fria medier.

Sverige har aldrig lidit under kommunistiskt förtryck. Men 44 år av obruten socialdemokratisk hegemoni har ändå satt djupgående spår i det svenska samhället som det är lätt att bli hemmablind inför. Sverige är ett land som avviker i ett europeiskt perspektiv, liksom i jämförelse med våra nordiska grannländer, och det har sin historiska förklaring.

Den svenska läkarkåren miste tidigt sin roll av fria yrkesutövare, en roll de fortfarande delvis har kvar på kontinenten. Den tidigare statskyrkan är fortsatt ideologiskt lojal med makten. Lärarkåren har mist sin status, inte minst genom kommunaliseringen, men även genom enhetsskolans införande och massutbildningen på universitetsnivå.

Med undantag av delar av juristkåren har i stort sett alla fria professioner proletariserats, det vill säga omvandlats till anställda. Kulturlivet är sedan flera decennier helt beroende av olika stöd och bidrag och utmanar sällan de dominerande normerna. Svensk filmproduktion idag så genompolitiserad att talangerna byter konstform eller lämnar landet.

Någon kanske invänder att det nu gått många år sedan den socialdemokratiska hegemonin bröts. Det är bara delvis sant. Den statscentrerade svenska samhällsmodellen har förvisso kompletterats med betydande marknadsinslag sedan 1980-talet. Frågan är bara om denna medicin verkligen varit rätt bot för soten.

I Holland finns mängder av mindre fristående skolor som drivs av lärare och föräldrar. I Tyskland är det vanligt att läkare fortfarande går ihop och driver en klinik. Lärare har hög status runtom i Europa. De större biblioteken har inte sällan disputerade specialister.

I Sverige har de borgerliga partierna i decennier drivit privatiseringskrav utan någon tanke på vilken sorts samhälle man velat åstadkomma. Att försöka återskapa ett borgerligt samhälle, bestående av fria producenter, verkar i varje fall inte ha varit syftet. De tidigare statliga och kommunala verksamheterna har i regel ersatts med stora koncerner. För den anställde kan det vara svårt att märka skillnaden. Vad gäller utslagningen av familjejordbruk och fristående butiker har man inte lyft ett finger. Skillnaden mot exempelvis Norges eller Frankrikes politik på området är slående. Tyskland slår vakt om sina lokalt förankrade familjeföretag på ett helt annat sätt. Det ger också ett annat samhälle.

Östeuropas liberaliseringar har i många fall också träffat bredvid mål, om man vidgar perspektivet från ekonomisk effektivitet allena. Både Sverige och de postkommunistiska staterna lider fortfarande av avsaknaden av ett borgerligt samhälle i egentlig mening. Det arkitektoniska, institutionella och mentala kulturarvet har skövlats. Mellan stat och individ finns få lager. Missnöjet är hänvisat till populister.

Givetvis är det milsvid skillnad på demokrati eller diktatur. Men var det hit vi ville? Det är lätt att glömma att socialistiska idéer under decennier gjorde Sverige till något annat än det var innan. Under löften om ”framsteg” och ”ökad köpkraft” förändrades landet på initiativ ovanifrån, på ett sätt som få bett om. Fördelningspolitik bedrevs även bland västmakterna på kontinenten och i de nordiska grannländerna – men utan samma långtgående omformning av tanken.

Om något har mentalitetsförändringen här varit mer djupgående än något den råa kommunismen kunde åstadkomma. Den har även kommit att prägla stora delar partiborgerligheten. Svensken har lärt sig lita på överheten, konsumera och glömma historien.